Bonus

Ett bonusord bjuder vi på ibland vid sidan av ”månadens ord”. Det är alltså något extra, något utöver det vanliga, såsom det brukar vara med bonusar. Ordet bonus noterades första gången 1923 i svenskan enligt Nationalencyklopedins ordbok. Det används om extrautdelning av pengar, i synnerhet utdelning som chefer får på företagets vinst, eller om premierabatt för den som inte behövt utnyttja sin försäkring under en viss tid.

På senare tid (1990-talet) har det börjat användas även om annat än pengar eller sådant som kan värderas i pengar. Förlägger man en filminspelning till Norrbotten så kan man enligt en artikel i Svenska Dagbladet räkna med ”Vackra vyer, inga störande bakgrundsljud, en hjälpsam lokalbefolkning och – som extra bonus – inga problem att hitta parkeringsplatser.”

En användning i samma anda, också den från 1990-talet, är att kalla de barn en ny partner medför i boet för bonusbarn, och en sådan familj kan kallas bonusfamilj. Speciellt populärt verkar det vara att tala om bonusbarnbarn. Bruket att använda bonus i dessa sammanhang kommer från engelskan.

Ursprungligen kommer bonus från latin, och grundbetydelsen är ’god’.

Timelleffekten

Konstruktionen -effekt och personnamn har varit produktiv under flera decennier, inte minst i politiska sammanhang. Ett tidigt exempel är Gunnar Hedlund-effekt. På senare år har sådana bildningar ökat starkt. Westerbergeffekten i 1985 års riksdagsval har fortplantat sig till Alf Svensson-effekten, Mariteffekten, Leijonborgeffekten och Maudeffekten. "I övrigt har partiledarskiften inte lett till något lyft för respektive parti: ingen Leissnereffekt, ingen Leijonborgeffekt, inte heller någon Lundgreneffekt eller Johansson- eller Daléuseffekt liksom inte någon Perssoneffekt" sammanfattar Expressen (19/8 2001).

Men bildningen dyker nu för tiden allt oftare upp utanför den politiska sfären. För ett par år sedan talades det t.ex. om Skugge-effekten: "Nu föds var sjunde bebis med kejsarsnitt. Oroliga läkare skyller på 'Linda Skugge-effekten'. […] Linda Skugge har peppat tjejer att våga kräva kejsarsnitt i sina krönikor i Expressen." Den aktuella Timelleffekten hänför sig till TV4:s gördetsjälv-program med Martin Timell och innebär ett ökat intresse för att spika hemma. Uttrycket används ibland också med en negativ innebörd: försäkringsbolagen är bekymrade över att människor själva renoverar sina badrum, vilket leder till dyra vattenskador.

Aftonbladet (12/1 2003) siar om framtiden för den här bildningstypen: "Finns det fler effekter från tv tro? Man kan tänka sig Tina-effekten: flingsaltet är alltid slut på Konsum, Sjödin-effekten: det blir rusning till arkeologutbildningen och Aro-effekten: slagsmål bland grannar och arbetskamrater som anmäler varandra för att de liknar fantombilderna i Efterlyst."

Dagsmeja

Dagsmeja är ett ord som inte sällan nämns när folk ska uppge sitt favoritord. Dagsmeja är ett marsord; det syftar på värmen i solskenet om eftermiddagarna mot slutet av vintern när snön smälter och det droppar från taken. Efterleden -meja har inget med verbet meja att göra, att solen skulle "meja ned" snön. Inte heller handlar det om dagens mitt, trots att formen dagsmidja förekommer ibland i äldre svenska. Nej, meja går tillbaka på fornsvenska mäghin, som betyder 'kraft, styrka' och är besläktat med makt och förmåga.

Dagsmeja är ett ganska ovanligt ord. Det används nästan aldrig i överförd betydelse. Annars skulle det passa bra när man talar om saker och ting som tinar upp efter en kall och mörk period: "Jag hade svårt för min svärfar i början, men när barnen kom blev det dagsmeja"; "Medlarnas nya förslag har inneburit dagsmeja i förhandlingarna".

Bubblare

I samband med tio-i-topp-listor som är så populära i tidningar har vi fått ordet bubblare i betydelsen 'nykomling som verkar vara på väg upp'. Det äldsta skriftliga belägget vi har hittat är från 1988, men det användas redan 1986 i radioprogrammet Tracks. Och sannolikt var det inspirerat av bubbling under som användes i branschtidningen Billboard dessförinnan.

Ordet gällde från början popmusik och popartister. Men eftersom man kan göra sådana listor över vad som helst, så kan en bubblare avse vad som helst. Det kan exempelvis vara en operaföreställning, ett bilmärke, ett mobiltelefonmärke, en reklambyrå, en dikt, en minister. T.o.m. Aristoteles kallas bubblare på en lista över populära filosofer. Fast en utställningsbesökare konstaterar att det inte finns några bubblare på en tio-i-topp-lista över runstenar. Han förmodar att de inte är uppgrävda än.

Några tidningscitat:

”Hundra om dagen skriver till statsministern. Mest skriver pensionärer om pensionerna. Men barnbreven är många. En bubblare är breven om föräldraförsäkringen.”

”Vad kan det vara som lockar bostadsletarna? Är blott och bart det faktum att Herrängen är en okänd bubblare bland stans adressjägare?”

Uttrycket har en oemotståndlig charm – man ser framför sig hur något stiger uppåt som bubblor i ett glas champagne eller läsk, och spricker med en glad liten smäll. Det är omedelbart begripligt och genomskinligt.

Promenadsammanträde

Aristoteles hade för vana att undervisa sina lärjungar under det han vandrade omkring i på gården till en skola som hette Lykeion (på latin Lyceum). Förmodligen tyckte Aristoteles att motionen befrämjade tänkandet. Skolans namn gav upphov till beteckningen på en högre läroanstalt, lyceum. I dag används den beteckningen inte längre i svenskan. Aristoteles lära kallas ofta peripatetisk efter kringvandrandet, av grek. peripateo 'vandrar omkring'.

Nu har hälsoforskare tagit upp en liknande idé. Vi behöver mera motion över lag, och vi tillbringar mycket tid med att sitta på sammanträden. Därför lanseras promenadsammanträdet. Vi skall alltså sammanträda när vi går omkring utomhus. En tilltalande tanke i vårsolen. Kanske det också innebär att mängden mötespapper minskar.

Speeddejtning

Att dejta är inne. Och att dejta helt främmande människor är inte längre något fult, en desperat syssla för misslyckade singlar, utan ett trevligt tidsfördriv bland många andra att ägna sin fritid åt. Därför har också dejtning som fenomen växt lavinartat de senaste åren. Dejta på nätet har vi gjort länge, och dejtningsprogrammen på tv tycks bara bli fler och fler (Meet my folks, The Bachelor, Temptation Island, Blind date, Harem m.fl.).

I spåren av detta har nu också en rad dejtningsföretag dykt upp för att erbjuda oss dejtning i diverse former och kanaler. Målgruppen är singlar i karriären som inte har tid, lust eller ork att gå ut på krogen och ragga. Företaget sköter arrangemanget runt dejten och hjälper även parterna att etablera en senare kontakt om det visar sig att intresse uppstår.

Några exempel på populära och aktuella dejtningsformer:
Speeddejtning går ut på att män och kvinnor sitter mitt emot varandra två och två vid ett långbord och pratar. Efter t.ex. fem minuter flyttar så alla ett steg och en ny snabbdejt tar vid.

Textdejtning eller sms-dejtning innebär att ett sms från dejtningsföretaget leder dig till kvällens första dejt på t.ex. en bar. Efter någon timme kommer ett nytt sms där ni ombeds förflytta er till nästa bar, där ni båda har nya dejter som väntar. I ännu ett senare sms får ni adressen till kvällens stora efterfest, med möjligheter till många nya kontakter.

Middagsdejtning är stora middagsbjudningar för singlar, ofta rätt uppklädda sådana, där t.ex. alla män efter huvudrätten byter bord för att få nya bordsdamer till efterrätten. Minst fyra bordsdamer brukar utlovas på en kväll.

Språklig kommentar: Stavningen dejt är bättre än date, i synnerhet vid avledningar och böjningar som dejta och dejtning. I de fallen skulle det se konstigt ut med data, datea, datning, datening. Och hur skulle de uttalas? Det är lika rimligt att skriva dejta som tejpa! Obs. även att -ning-formen är den normala i svenskan: bryta - brytning, filma - filmning, boxa - boxning, mobba - mobbning, dopa - dopning etc., liksom alltså dejta - dejtning.

Och

Och är svenskans vanligaste ord, åtminstone i skrift. På andra och tredje plats kommer i och att.

Och stavas konstigt. På medeltiden stavade man oc, ok eller och, men stavningen och valdes i den första Bibelöversättningen från 1526. Den är hämtad från tysk ortografi, och återspeglar ett dåtida uttal med ett sorts g-ljud (jämför med att jag ofta stavades iagh). Med stavningen och kunde konjunktionen och skiljas från det numera ålderdomliga adverbet ock, som betyder 'också'.

Är det tillåtet att börja en mening med och? Ja, det går bra när meningen är ett tillägg till informationen i föregående mening eller meningar. Strindberg var mycket förtjust i och-meningar (exempel ur Giftas): "Och det blev aldrig gammalt. Ty det räckte i två år. Och alla spåmän spådde fel." Särskilt meningar som är sista ledet i en uppräkning eller uttrycker ett slags sammanfattning, kan få ett särskilt eftertryck med inledande och: "Kontoret har hållit stängt på fredagar. Förfrågningar från allmänheten ligger obesvarade sedan förra året. Ingen ny information har lagts ut på webbplatsen sedan februari. Och det är ändå bara de missförhållanden som gäller ansiktet utåt." Meningsinledande och (liksom men) bör dock ransoneras. För många och i en text gör den lätt pratig.

I talspråk kan ett ensamt och bilda en hel replik. Det uttalas med frågetonfall, Och?, och betyder 'berätta mer, jag vill veta'. Men hos framför allt yngre har detta ensamma fråge-och i dag fått motsatt betydelse: 'än sen då, det är väl inget att berätta'.

Diakrit

Diakriter (även kallade diakriser) är tecken som skiljer snarlika bokstäver åt, som akut accent, tilde och cirkumflex i ó, õ och ô från o o.s.v. Ordet kommer av grek. diakritikos 'som åtskiljer'. Diakriter kan fylla olika funktioner, men deras grundsyfte är att ange hur ett visst tecken ska uttalas (vokallängd, betoning etc.). De flesta bokstäver som är försedda med diakritiska tecken räknas alfabetiskt bara som varianter av "grundbokstäver" (é är en variant av e). Några få utgör egna bokstäver, som våra å, ä, ö.

Diakriter förekommer i de flesta språks tecken, och med en växande internationalisering blir det allt viktigare att känna till vilka de är och hur man hanterar dem. Med modern tryckteknik och moderna teckenuppsättningar i datorn bör ambitionen vara att så långt möjligt återge diakritiska tecken från andra språk i svenska texter – det kan t.ex. gälla cirkumflex i tête-à-tête, trema i Citroën och cedilj i française. Samma ambition gäller förstås även främmande tecken generellt, som danskt-norskt æ och ø.

Diakritiska tecken kan många gånger nås direkt från tangentbordet: ç fås t.ex. genom att på en pc trycka ctrl + , (komma) + c (för andra tecken, se Svenska skrivregler). Andra diakriter nås i Word från Symbol/Specialtecken under Infogamenyn (som stunget L*) eller via speciella sifferkoder på det numeriska tangentbordet (alt + 0199 = Ç i Windows).

Diakriterna är särskilt aktuella som vi från i höst sannolikt kommer att kunna registrera och småningom börja använda webbadresser med å, ä och ö och andra diakritiska tecken, liksom adresser med icke-latinska tecken (gäller tills vidare bara webbadresser, inte e-postadresser).

* Stunget L, det L med ett litet korsande streck som är vanligt i polskan, brukar inte kunna åstadkommas på webben. Således kan vi inte visa det här.

Euro eller krona?

Den 14 september ska vi rösta om att behålla kronan eller införa euron. I stället för EMU-argument ges här lite språklig information.

Namnet euro på den gemensamma valutan antogs i december 1995 vid Europeiska rådets möte i Madrid. Euron infördes sedan 1 januari 1999. Euro används oböjt i flertal på samma sätt som dollar och pund: 12 euro, 3 miljoner euro, 0,3 euro, betala i euro. Belopp med miljoner resp. miljarder skrivs: 50 mn euro, 5 md euro. Också cent är oböjt i plural: Den kostar 30 cent. Euro kan användas i bestämd form singular på samma sätt som vi talar om kronan: Har euron fallit mot dollarn? När man talar om enskilda mynt och sedlar kan man använda en bestämd form plural: De där eurona jag hittade i skrivbordslådan. Cent böjs på motsvarande sätt centen.

Euro kan i prisuppgifter, tabeller och andra sammanhang där utrymmet är knappt förkortas med eurotecknet €: Den kostar 0,30 €. Valutabeteckningen EUR bör endast användas i internationella handelssammanhang där flera valutor omnämns.

Euro uttalas antingen med diftong (jämför eufori, reumatism) eller med v-uttal, /evrå/ (jämför neuroklinik, pseudovetenskap). Båda dessa uttal av eu förekommer sedan gammalt i andra grekiska lånord. På andra språk uttalas euro i enlighet med dessa språks uttalsvanor: /åjro/ i Tyskland, /örå/ i Frankrike o.s.v. Något "internationellt" uttal av ordet finns alltså inte.

Krona ersatte riksdaler som myntenhet i Sverige vid ikraftträdandet av den skandinaviska myntunionen 1873. Ordet är samma ord som i kungakrona och kommer ursprungligen från lat. corona, i sin tur av grek. koran, 'ring', 'krans'. Som benämning på mynt har krona och dess motsvarigheter på andra språk funnits sedan 1300-talet, tidigast i fra. couronne d'or, senare i t.ex. eng. crown. I dag finns kronan inte bara i de flesta nordiska länder, utan även i Estland (kroon), Tjeckien och Slovakien (koruna). Det är bara när man behöver skilja dessa olika kronor åt i valutatabeller och liknande som valutaförkortningen SEK bör användas. I andra sammanhang kan man med fördel använda förkortningen kr, i regel skrivet utan punkt. Miljoner resp. miljarder kronor förkortar man bäst mnkr och mdkr.

Manga, anime

I samband med att den japanska tecknade filmen Spirited away haft premiär på svenska biografer, har också de japanska beteckningarna manga och anime blivit bekanta för den breda allmänheten.

Manga kallas japanska tecknade serier. De har drygt 1 000 år gamla rötter i bildrullar och träsnitt. Dagens mangaserier är i regel svartvita och kombinerar våld, poesi och symbolik på ett för västerländska läsare ovant sätt. De blandar realism med både karikatyr och den tecknade filmens bildspråk och har ofta en filmisk struktur med långa, ordlösa sekvenser. Manga säljs i miljonupplagor och Japan är i dag världens största producent av tecknade serier.

I Japan kallas all tecknad film för anime (av animation). I västvärlden används både anime och manga som beteckning för just japansk tecknad film. Det rimliga är dock att använda manga om serierna och anime om filmerna. Att de båda orden blandas ihop är inte så konstigt, eftersom de tecknade filmerna ofta bygger på eller är starkt inspirerade av serietidningarna. Anime skiljer sig starkt i både formspråk och handling från västerländsk tecknad film och kan rikta sig såväl till barn som vuxna. Många gånger är filmerna våldsbetonade. Den första animefilmen som fick större spridning i väst var Akira (1988).

Orden böjs lämpligen en manga, mangan, flera mangaserier (eller mangor), mangaserierna (eller mangorna) respektive en anime, animen, flera animefilmer (eller animer), animefilmerna (eller animerna).

Vi får i dag fler lånord från japanskan än från t.ex. tyskan, och till sushi, karaoke, bonsai, karate och andra ord har nu alltså sällat sig två nytillskott.

Taikonaut

Nyligen skickade Kina upp en rymdfarare i rymden och samtidigt lanserades en kinesisk benämning för en sådan person, taikonaut. Kina ville inte vara sämre än USA och det forna Sovjetunionen, som har skapat varsin benämning, astronaut (1958) respektive kosmonaut (1961), för rymdfarare.

Taiko- går tillbaka på det kinesiska ordet för rymden, liksom kosmo- går tillbaka på det grekiska ordet för rymden. Astro- går tillbaka på det grekiska ordet för stjärna. Efterleden -naut kommer av det grekiska ordet för sjöman, som i sin tur utgår från ordet för skepp.

Dessförinnan fanns det aeronaut (1837), som var benämningen på en person som flög luftskepp, d.v.s. det som ofta kallas zeppelinare. Aero går tillbaka på det grekiska ordet för luft.

Och alla dessa bildningar på -naut går ytterst tillbaka på den antika grekiska myten om argonauterna, hjältar som seglade på skeppet Argo och lyckades hämta hem ett gyllene skinn.

Mindre kända och kanske mera tillfälliga bildningar finns också noterade, såsom internaut 1994 ('person som är ute och surfar på Internet') och hypernaut 1997 ('student som är duktig på tekniska saker och som kan hjälpa andra').

Jul och julklapp

Det kommer i alla fall inte av ordet hjul. Det som ligger bakom det hugskottet är väl det att orden – i dag ! – uttalas lika, och att festen låg vid en tidpunkt då ”världens ljus då vänder om sitt hjul”.

Det kommer inte heller från franska joli ’vacker’ såsom påståtts på sina håll. Tanken bakom detta är inte mindre fantasifull: de nordiska vikingarnas julfirande skulle gjort ett sådant intryck på befolkningen i Normandie att de tagit upp ordet jul och låtit det betyda vacker! Även rent språkliga skäl talar emot båda dessa vildvuxna förslag.

Det verkar vara ett germanskt ord för en högtid som låg ungefär vid en tidpunkt då man senare kom att fira minnet av Jesu födelse. Men man vet inte vad ordet ursprungligen betydde. Det är belagt i det nu utdöda gotiska språket. I engelskan lever det kvar som ett ålderdomligt uttryck i formen yule eller yuletide, men normalt heter det där som bekant Christmas.

I de nordiska språken har ordet överlevt som det vanliga uttrycket för denna helg. Det har också exporterats till finska i två omgångar, först i formen juhla, som i dag betyder ’högtid, fest’, sedan i formen joulu, som alltså betyder ’jul’, och på finska heter månaden december joulukuu, alltså julmånad.

De gåvor man ger varandra till jul kallas julklappar på svenska. Det ordet hänger ihop med en äldre sedvänja att anonymt slänga in en skämtsamt menad gåva hos folk efter att först ha klappat på dörren.

I tyskan finns också ordet Julklapp, vilket faktiskt är inlånat från svenskan. På nutida tyska avses med ordet de gåvor man får då man i en grupp, t.ex. en skolklass, byter julklappar med varandra. Annars heter julklapp Weihnachtsgeschenk, d.v.s. julgåva.

Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 23 april 2004