Veckans språkråd 2006

Vissa språkråd finns även inlagda i Frågelådan.

Veckans språkråd 2002
Veckans språkråd 2003
Veckans språkråd 2004
Veckans språkråd 2005

v. 1

Den Heliga Anden eller den heliga anden?

v. 2 Den långa, ljusa stranden eller Den långa ljusa stranden?
v. 3 Kristianstad(s)bladet, Halmstad(s)travet, Karlstad(s)polisen?
v. 4 Flera fossil eller fossiler?
v. 5 Katolska eller katolska kyrkan, Svenska eller svenska kyrkan?
v. 6 The Times, the Times eller bara Times?
v. 7 Torino eller Turin?
v. 8 Sånt, så'nt eller sån't?
v. 9 Det vågräta eller det vågrätta avståndet?
v. 10 Laddningsbart eller laddbart batteri?
v. 11 Tre punkter före och efter lösryckta citat?
v. 12 Kan lag och lagstiftning användas synonymt?
v. 13

Vad heter advisory board på svenska?

v. 14

Hur sätts nottecken vid olika skiljetecken?

v. 15

IMAX-biograf eller IMAX®-biograf?

v. 16 Italienska alperna och de Brittiska öarna?
v. 17 Skriver man epost: eller E-post: på visitkort?
v. 18

Fem minuter före match eller Fem minuter före matchen?

v. 19 Tredje världen, u-länder eller utvecklingsländer?
v. 20 Tituleras en frånskild kvinna fru eller fröken?
v. 21 Skiljetecken intill kursiva ord, ska de också vara kursiva?
v. 22 Sök själv svar på språkfrågor!
v. 23

Göteborg eller Gothenburg?

v. 24

Ibrahimovic eller Ibrahimović?

v. 25 Malmötjej eller malmötjej?
v. 26 Australisk, australiensk eller australiensisk?
v. 27 Hej!, Hej. eller Hej, – vad ska man välja?
v. 28 Är w en egen bokstav i alfabetet?
v. 32 Dyrbarast eller mest dyrbar?
v. 33 Måndag och Augusti eller måndag och augusti?
v. 34 HomoBiTrans, HBT eller hbt?
v. 35 Gör man något noga eller noggrant?
v. 36 Om byte och bitar
v. 37 Partinamn: folkpartiet eller Folkpartiet?
v. 38 Vad kallas open source på svenska?
v. 39 5 miljoner pixel, pixels, pixlar eller bildpunkter?
v. 40 AIK vs., vs eller mot DIF?
v. 42 Bredbandstelefoni, Internettelefoni eller IP-telefoni?
v. 43 Skriver man aftonbladet.se eller Aftonbladet.se i löptext?
v. 44 Hur gör du din text begripligare?
v. 45 Röda korset eller Röda Korset?
v. 46 Vernissagen eller vernissaget?
v. 47 SEK eller kr? MSEK eller mnkr?
v. 48 Flera virus eller virusar?
v. 49 HDTV, hdtv eller hd-tv?
v. 50 Dubbla bindestreck för tankstreck?
51–52 Swap eller swapp?
v. 1 Luktar eller doftar man på rosorna?
v. 2 Ett till vykort eller ett vykort till?



Den Heliga Anden eller den heliga anden?

Vid många religiösa uttryck kan man tveka om huruvida de är namn eller inte – och hur man i så fall ska göra med små och stora bokstäver. Heter det t.ex. den heliga stolen, Den heliga stolen, den heliga Stolen eller Den Heliga Stolen? Man kan stöta på alla dessa varianter i språkbruket.

Många av de här uttrycken har rätt generisk karaktär, d.v.s. de står för allmänna begrepp snarare än för specifika (namnbärande) väsen. Det är därför tveksamt om man behöver använda versaler över huvud taget för många av dessa uttryck. I den senaste bibelöversättningen skriver man t.ex. den heliga anden.
Om man vill se sådana uttryck som något slags egennamn, bör hela uttrycket inklusive artiklar som den utgöra namnet. Det räcker då att enligt huvudregeln i svenska skrivkonventioner använda stor bokstav på första ordet: Den heliga stolen etc.

Titlar framför personnamn skrivs normalt med liten bokstav: heliga Birgitta m.fl.
I vissa mycket fasta kombinationer av titel och namn, där titeln snarast ses som en del av namnet, används stor bokstav på båda leden: Johannes Döparen. I vissa fall kan båda skrivsätten motiveras: jungfru Maria eller Jungfru Maria.

Den som är nyfiken på vilka skrivsätt man valt i den senaste bibelöversättningen, kan f.ö. själv söka på http://www.bibeln.se/sokindex.jsp (med citattecken runt fraser i ordfältet).



Den långa, ljusa stranden eller Den långa ljusa stranden?

Komma används när flera adjektiv relaterar till huvudordet oberoende av varandra och man därmed skulle kunna ersätta kommat med och: en lång, intressant bok (= en lång och intressant bok). När det första adjektivet står i bestämning till det andra adjektivet eller till det andra adjektivet och huvudordet tillsammans, sätts inte komma ut: den snabba tekniska utvecklingen (= den tekniska utvecklingen som är snabb).

Ibland är det tydligt vad som bör väljas, och i vissa fall ger valet av komma rentav en betydelseskillnad: en mindre, fräsch restaurang (= en liten, fräsch restaurang); en mindre fräsch restaurang (= en ofräsch restaurang). I det sista exemplet är mindre i stället adverbial.

Ett komma kan dessutom skapa lite olika perspektiv: den nyvalda, chilenska presidenten (= den nyvalda presidenten, som är chilensk) fokuserar mer på presidentens nationalitet än den nyvalda chilenska presidenten (= den chilenska presidenten som är nyvald).

Ofta är dock valet inte så tydligt, och då kan det vara lika motiverat att skriva med som utan komma: en söt liten flicka eller en söt, liten flicka. I de fall man är osäker, går det oftast bra att skriva utan komma.

I rubrikexemplet ovan är den primära tolkningen 'den långa och ljusa stranden', d.v.s. man sätter med fördel ut komma mellan adjektiven: den långa, ljusa stranden.




Kristianstad(s)bladet, Halmstad(s)travet, Karlstad(s)polisen?

Sammansättningar med ortnamn som slutar på -stad skrivs i språkbruket ofta utan foge-s mellan ortnamnet och sammansättningsledet: Kristianstadbladet, Halmstadtravet, Karlstadpolisen.

Denna s-lösa form beror huvudsakligen på att namn på -stad ofta uttalas utan hörbart /d/. Och namn som slutar på vokal skrivs i sammansättningar som bekant utan s: Lidingöungdomar, Uppsalastudenter etc. Det är dock skriftbilden som avgör, och namn som slutar på konsonant ska i regel ha ett s i fogen: Stockholmsgator, Göteborgskex, Kristianstadsbladet, Halmstadstravet, Karlstadspolisen.

S-lösa varianter som Karlstadpolisen hör alltså hemma i talspråk men inte i skrift
.





Flera fossil eller fossiler?

I ordböckerna har ordet t-genus och samma böjning i singular och plural: ett fossil, fossilet, flera fossil, de där fossilen. I språkbruket är dock n-genus, en fossil, och pluralformen fossiler (bestämd form fossilerna) mycket vanlig när man åsyftar enskilda, räknebara fossil.
Möjligen är det ett n-ord som sten som färgat av sig här (liksom ett n-ord som person när man använder fossil bildligt om människor). Dessutom är det stora flertalet övriga ord som slutar på -il (ventil, missil m.fl.) n-ord.

Det normala är alltså t-genus och pluralen flera fossil. När man åsyftar enskilda, räknebara fossil, t.ex. i form av olika stenar, måste n-genus och pluralen fossiler också accepteras.





Katolska eller katolska kyrkan, Svenska eller svenska kyrkan?

Uttryck av den här typen kan både vara rent beskrivande benämningar (= liten bokstav) och namn (= stor bokstav). För att det ska anses vara ett namn krävs att det finns en organisation e.l. med ett inregistrerat namn i den formen. Så är det med Svenska kyrkan, som alltså är ett namn på en organisation. Givetvis kan man också använda frasen svenska kyrkan rent beskrivande, och då skriva med liten bokstav: "Den svenska kyrkan har långa traditioner." Men då avses alltså inte den nämnda organisationen, utan det svenska kyrkoväsendet i stort.

Den stora merparten av kyrkobenämningarna är bara beskrivande, vilket t.ex. gäller fallen katolska kyrkan och lutheranska kyrkan. Katolska kyrkan är alltså inte ett namn på en specifik organisation, bara en beskrivande beteckning på den kyrka med viss religiös inriktning som står under ledning av den romerske biskopen.




The Times, the Times eller bara Times?

VId många engelska namn kan man fråga sig om artikeln the ska återges eller inte i svenska texter, och om artikeln i så fall skrivs med stor begynnelsebokstav eller inte.

Det primärt avgörande är om artikeln the ingår i det officiella, inregistrerade namnet eller inte. Gör den det, skrivs den med stor bokstav. Vill man t.ex. veta om skeppet Beagle (som Darwin seglade med) ska skrivas med artikel, kan man först se att flera vederhäftiga källor – som Nationalencyklopedin
skriver utan. Om man söker på Beagle + Darwin på Google får man vidare en massa engelska träffar utan artikel. Och de med artikel har gement the, vilket tyder på att det bara används optionellt för bestämd form.

För de fall där The ingår i det officiella, engelska namnet, måste man sedan göra särskilda bedömningar för svenskans del. Inte sällan etableras sådana namn i svenskan utan artikeln. The New York Times (där The ingår i namnet och också står med i  logotypen) skriver  svenska tidningar i regel utan artikel, liksom
Nationalencyklopedin: "New York Times, eg. The New York Times." Detsamma gäller tidningar som The Times, The New Yorker, The Daily Telegraph och många andra. För tidningar som The Sun och The Economist är bruket mer varierande.




Torino eller Turin?

Värdnationen för den pågående vinterolympiaden, Italien, vill att folk som skriver om spelen ska använda den italienska namnformen på huvudorten: Torino. Officiellt heter nämligen spelen "Torino 2006", menar man. I medier världen över har man brottats med denna namnfråga, och många tidningar och tv-kanaler i andra länder har valt att följa påbudet om formen Torino. I Sverige använder vi dock den hävdvunna namnformen Turin. Vi skulle ju inte plötsligt börja tala om VM i Helsinki (Helsingfors) eller EM i København.

När hävdvunnen form saknas för ett geografiskt begrepp, bör man ha som riktlinje att namnet ska återges som på originalspråket (med latinska bokstäver
). Så gör vi i regel för nya namn som måste återges.
För främmande geografiska namn som redan har hävdvunna svenska stavningsformer, används i stället dessa: Turin (inte Torino), Kalifornien (inte Californien eller California), Burma (inte Myanmar), Vitryssland (inte Belarus) etc.



Sånt, så'nt eller sån't?

I lediga och talspråkslika former av ord fick förr ofta en apostrof markera de utelämnade bokstäverna: sta'n (staden), så'nt (sådant), ropa' (ropade) etc. I dag skrivs sådana etablerade former alltid utan apostrof: nån (någon), dan (dagen), sen (sedan) etc. Vid ett fåtal uttryck, i första hand flerordsuttryck, förekommer apostrof fortfarande: tro't (tro det), på'n (på den/honom).

Observera att vissa av dessa former i dag är stilneutrala (stan, dan), andra är lediga former på väg mot det neutrala (sen), ytterligare andra är fortsatt lediga men mycket etablerade och accepterade i informella texttyper (sån, sånt, såna; nån, nåt), medan vissa fortfarande är starkt vardagliga, talspråksnära former (nåra för några, har'u för har du etc.).





Det vågräta eller det vågrätta avståndet?

Det heter det vågräta avståndet. Det är här fråga om bestämd form av adjektivet vågrät. Formen vågrätt används vid t-böjning (neutrumböjning), t.ex. ett vågrätt avstånd. Att formen vågrätta är mycket vanlig i språkbruket får nog tillskrivas det faktum att efterleden rät blandas ihop formmässigt med adjektivet rätt, som ju i bestämd form heter rätta, t.ex. det rätta svaret.



Laddningsbart eller laddbart batteri?

Bägge orden är mycket vanliga i bruket, men laddningsbar är lite onödigt. Normalt bildar vi ju adjektiv på -bar med utgångspunkt från verbets stam: läsa + bar blir läsbar (inte läsningsbar), äta + bar blir ätbar (inte ätningsbar). Dessutom är laddbar kortare. I första hand rekommenderas därför alltså laddbar: "laddbara batterier", "laddbar dammsugare" etc.




Tre punkter före och efter lösryckta citat?

Tre punkter används för att ange utelämnade ord inuti citat:
Statsrådet har uttryckligen sagt att ”förändringar av skolan ... måste förankras hos dem som har det dagliga ansvaret för verksamheten”.

När citatet är ofullständigt och utelämningar finns i början eller slutet av citatet, ser man ofta att tre punkter satts ut där:
St
adsplaneringskontoret har medddelat att ”... dessa satsningar är prioriterade ..." och således borde man omdelbart sätta igång med byggprojektet.

Normalt ska dock inte utelämning i början eller slutet av ett citat anges. Det borde alltså ha stått ”dessa satsningar är prioriterade". Om man av särskilda skäl vill förtydliga att ett citat inte utgör en fullständig mening utan kanske bara lösryckta fraser, kan sådan markering med tre punkter i början och i slutet av citatet i vissa fall vara motiverat. Det bör dock endast ske i undantagsfall.




Kan lag och lagstiftning användas synonymt?

Det är i dag mycket vanligt att man använder uttrycket lagstiftning när man avser en eller flera enskilda lagar. Det kan tyckas konstigt, eftersom ju lagstiftning primärt åsyftar processen att stifta lag, medan lag utgör resultatet av denna process. Det är också den innebörd av lagstiftning som ges i ordböckerna. I ett par ordböcker framgår dock att ordet även kan ha betydelsen 'lagar'. Och den betydelsen har ordet haft ända sedan slutet av 1700-talet.

Bruket kan motiveras med att man behöver ett sammanfattande ord som kan användas inte bara om lagar utan också om lagregler och lagbestämmelser som ingår i andra lagar men som berör t.ex. samma ämne eller verksamhetsfält. Som ett sådant sammanfattande ord fungerar lagstiftning väl. Menar man däremot en viss lag eller vissa bestämda lagar, finns det mindre anledning att i stället tala om lagstiftning. Bruket av ordet lagstiftning ska alltså inte gå till överdrift och det ska inte slentrianmässigt användas i stället för lag(ar).


Det är för övrigt inte ovanligt att ursprungligen abstrakta ord också används i mer konkret betydelse. Andra ord på -(n)ing med denna av ingen ifrågasatta användning är t.ex. bildning, utredning, skrivning och servering. Sådana möjligheter finns även för ord på -an, -ande och -else.




Vad heter advisory board på svenska?

Advisory board definieras i engelska ordböcker som 'a board appointed to advise the chief administrator (syn. planning board)'. Advisory betyder 'rådgivande' och board betyder 'kommitté, råd'. Inte så svårt att översätta kan man tycka. Ändå står det engelska uttrycket väldigt ofta oöversatt i svenska texter.

Advisory board är dock inte något bra uttryck på svenska. Det känns främmande, är knappast självförklarande och ger upphov till frågor om böjning i genus, bestämd form och plural. Om gruppens roll är just rådgivande, skriv hellre rådgivande kommitté (jfr fra. comité consultatif), ~ grupp, ~ råd, ~ nämnd, ~ församling eller liknande – allt efter storleken. Är rollen en annan finns ännu större skäl att överge den engelska benämningen och i stället försöka precisera vad verksamheten går ut på: ledningsstöd, chefsråd, expertgrupp, konsultgrupp etc. – beroende på verksamheten och sammanhanget.




Hur sätts nottecken vid olika skiljetecken?

När nottecken (normalt siffror) hänför sig till ett enstaka uttryck (ord, fras eller citat) i texten sätts den ut i omedelbar anslutning till detta uttryck, före eventuellt skiljetecken. När notsiffran hänför sig till en eller flera meningar, sätts den ut efter det skiljetecken som avslutar den sista av meningarna. Den överordnade regeln är alltså alltid att nottecknet sätts i direkt anslutning till den textsträng den refererar till (och ibland inkluderar denna textsträng ett skiljetecken, ibland inte).

Så långt är allt klart. Men det finns ytterligare ett fall: när notsiffran refererar till en hel sats, åtskild av ett icke meningsavslutande skiljetecken (komma, semikolon, tankstreck). Fallet uppstår inte så ofta, men något slags regel behövs. Det logiska är då att göra som vid meningsavslutande skiljetecken, d.v.s. att sätta nottecknet efter skiljetecknet. Det ger också en möjlighet att skilja mellan nottecken som refererar till en hel sats resp. till ett enstaka uttryck.

Är man osäker ska man komma ihåg att detta inte är någon oerhört viktig fråga; i regel förstår man ändå notreferensen först när man gått till själva nottexten. Och tycker man trots allt att ovanstående regel blir för svårhanterlig, kan man följa en förenklad schablonregel: nottecken sätts alltid efter meningsavslutande skiljetecken och före andra skiljetecken.

I Word, Open office och liknande ordbehandlingsprogram finns automatiska funktioner för inplacering av nottecken.




IMAX-biograf eller IMAX®-biograf?

Hur man ska återge företags- och produktnamn beror mycket på sammanhanget, och på hur mycket hänsyn man vill eller måste ta till företagets som regel överdrivna tro på att varumärket sitter i skrivsättet. Journalister som nämner ett företags- eller produktnamn i löptext behöver inte ta sådana hänsyn utan följer oftast huvudregeln, d.v.s. endast stor begynnelsebokstav (och bara på det första ordet i en flerordig namnfras): Ikea (inte IKEA), Göteborgsoperan (inte GöteborgsOperan) etc.

Ännu mindre anledning finns det att sätta ut s.k. skyddssymboler (trademarktecken, copyrighttecken etc.). För vissa varumärken kan det förstås vara på sin plats att i vissa strategiska sammanhang visa att varumärket är skyddat (t.ex. på en Coca-Cola-burk), men som regel finns det inga juridiska eller språkliga skäl att strö skyddssymboler omkring sig i en text. Man förhindrar t.ex. inte varumärkesdegenerering genom att sätta ut sådana tecken. Från företagens sida är det nog oftare av marknadsföringsskäl de sätts ut, t.ex. i reklamannonser.

Man ska då komma ihåg att alla dessa skyddssymboler står ut grafiskt och stör läsningen av texter. Vare sig man är intern eller utomstående skribent bör man därför vara sparsam med att sätta ut sådana tecken. Och ju mer utomstående man är, desto mindre anledning har man alltså att sätta ut dem: IMAX-biograf eller Imaxbiograf (inte IMAX®-biograf) etc.





Italienska alperna och de Brittiska öarna?

Brittiska öarna
och Västindiska öarna är egennamn – och de skrivs alltid utan den bestämda artikeln de, precis som namnen Frisiska öarna och Gotska sandön. Det är fullt möjligt att använda skrivsätten de brittiska öarna och de västindiska öarna, men de är då beskrivande uttryck som refererar till något annat. Exempel: "
År 1917 såldes de danska västindiska öarna till USA.”

Alperna skrivs med stor bokstav, eftersom det är ett egennamn på en specifik begskedja. Rent beskrivande är dock uttryck som de schweiziska alperna, italienska alperna etc., varför de skrivs med små bokstäver.




Skriver man e-post: eller E-post: på visitkort?

Denna fråga handlar inte om hur man skriver ordet e-post – som i sin grundform alttid skrivs med liten bokstav (e är en förkortning för elektronisk). Frågan handlar snarare om huruvida "förklaringsord" som telefon, fax etc. på ett visitkort ska skrivas med stor eller liten bokstav. Man kan se dem som ett slags självständiga rubriker, och sådana skrivs ofta med stor bokstav. Men i princip är valet här helt fritt. Däremot bör man förstås vara konsekvent. Man kan alltså skriva på två sätt:

tel.: 11 22 33
fax: 22 33 44
e
-post: x@yz.se

Tel.:
11 22 33
Fax:
22 33 44
E-post:
x@y.se

Obs. också att uppgifter som är självförklarande inte måste förses med dylika rubriker. Det går alltså också bra att bara skriva:

11 22 33
22 33 44 (fax)
x@yz.se

www.yz.se




Fem minuter före match eller Fem minuter före matchen?

I dagens texter är det vanligt, möjligen allt vanligare, att obestämda ordformer används:

"Men det kan bli problem för arbetstagare?" (i stället för "arbetstagarna" eller "arbetstagaren")
"Informationen finns i nederkant av bild" (i stället för "i nederkanten av bilden")
"Fem minuter före match" (i stället för "matchen").

Sådana obestämda former ska man vara återhållsam med. Så kallade nakna substantiv blir ofta abstrakta och otydliga och upplevs i vissa fall som onödigt formella och byråkratspråkliga. Det är då bättre att böja ord i bestämd form och plural, sätta ut artiklar och pronomen och så vidare. Hellre alltså "bär din hund/hunden i rulltrappan" än "bär hund i rulltrappa". Fraser som innehåller obestämda former behöver dock självfallet inte vara ett uttryck för byråkratspråk – det obestämda myndighetspråket har snarast minskat i dag – utan kan lika gärna vara ett sätt att spara teckenutrymme.

Man bör också notera att svenskan, i likhet med flera andra språk, har växlande böjningsbruk efter preposition i rätt många fasta uttryck: "komma på fråga(n)", "ligga på mage(n)", "stå på händer(na)". I andra fall gäller i princip bara obestämd form: "gå på bio", "visas på tv". Även i andra fraser blir obestämd form allt vanligare: "köpa bil", "leta hus". Särskilt vanligt är obestämd form i sportspråk: "efter nedsläpp", "fem minuter före match". Ord får alltså ofta obestämd form efter preposition när uttrycken de ingår i utvecklas till fasta fraser. Samtidigt höjs ibland abstraktionsnivån: "han ligger i täten" refererar då till en fysisk tätklunga medan "han ligger i tät" förmodligen ska tolkas som ett abstraktare 'i ledningen'.

Obestämda former i fasta fraser är naturligt och något man i de flesta fall måste acceptera. I andra sammanhang bör man däremot se upp: obestämda former gör ofta språket otydligare.



Tredje världen, u-länder eller utvecklingsländer?

Tredje världen är en beteckning som uppstod under kalla kriget på 1950-talet. Den första världen var den västerländska, den andra det forna östblocket. Den tredje var från början de länder som stod utanför maktblocken, senare de länder som höll på att utvecklas till medlemmar av antingen den första eller andra världen, och till slut blev det en beteckning för länder som utvecklas ekonomiskt i största allmänhet.

Fjärde världen är en benämning dels på de minst utvecklade av tredje världens länder, dels på de etniska minoriteter och ursprungsbefolkningar som kämpar för kulturell autonomi och överlevnad (inkl. samerna). Nyligen har det också börjat användas om befolkningarna i slumområden i de rika ländernas storstäder.

Eftersom uttrycken tredje världen och fjärde världen (skrivs med små bokstäver) är oprecisa och mångtydiga, och dessutom antyder en indelning av länder i a-, b-, c- och d-lag, är det många som för fattiga länder hellre använder beteckningarna utvecklingsland eller u-land. Även beteckningar som nord och syd kan i vissa sammanhang uppfattas som onödigt generaliserande och uppdelande.

U-land har fungerat som kortform både för det negativt laddade underutvecklat land och det positivare utvecklingsland. Eftersom uttolkningen i dag nästan helt glidit över till 'utvecklingsland', går det också bra att använda u-land.



Tituleras en frånskild kvinna fru eller fröken?

Fröken
används mycket sällan i Sverige över huvud taget, och titeln känns ofta onaturlig för den som redan varit gift en gång. Fru används relativt ofta som titel för lite äldre kvinnor, oavsett civilstånd.

Ser man till hur kvinnor själva vill tituleras,
behåller änkor ofta sin frutitel. Frånskilda kan vilja behålla den ibland, men ofta känns det onaturligt att tituleras fru när man inte längre är gift.

Normalt använder vi i Sverige i dag varken fru eller fröken (eller herr) som titel. Är man osäker gör man därför klokast i att slopa titeln och bara använda personens namn. Samma råd gäller tjänste- och utbildningstitlar, som vi i Sverige är sparsamma med att använda.




Skiljetecken intill kursiva ord, ska de också vara kursiva?

Om ord som avslutar en sats är kursiva, ska intilliggande skiljetecken och skrivtecken inte sättas i kursiv. De hör nämligen normalt inte till det kursiverade ordet utan snarast till hela den omgivande satsen eller meningen. Med skiljetecken menas här komma, punkt, frågetecken etc. och med skrivtecken t.ex. parentestecken och citattecken. Skriv alltså inte:

Vad betyder ordet desavouera?
Det ordet (desavouera) känner många inte till innebörden av.

utan

Vad betyder ordet desavouera?
Det ordet (desavouera) känner många inte till innebörden av.


Naturligtvis kursiveras skiljetecken när de är en del av en kursiverad fras eller sats:

Pjäsen Kom hit! går för fulla hus på Stadsteatern.




Sök själv svar på språkfrågor!


Veckans råd är inte ett språkråd i sig, utan ett allmänt råd om att man själv snabbt och enkelt kan söka svar på alla tänkbara typer av språkfrågor, dels genom att slå i fritt tillgängliga språkresurser på nätet, dels genom att göra egna språkundersökningar.

Om jag t.ex. undrar huruvida man bör skriva det latinska ordet consensus just så eller försvenskat konsensus, kan jag först slå i ett par ordböcker på nätet, som Svenska Akademiens ordbok och Lexins Svenska ord. Hittar jag det inte där, kan jag också kontrollera i svenska Wikipedia. I den sistnämnda skrivs det konsensus. Jag vill dock också själv se vilken stavning som faktiskt används i bruket, och skriver därför in båda formerna i Google, kryssar i "sidor på svenska" och konstaterar att consensus ger 110 000 träffar och konsensus 194 000. Båda förekommmer alltså, men det försvenskade konsensus har blivit allt vanligare det senaste decenniet och är nu alltså klart vanligare i bruket. Det är också den form Språknämnden rekommenderar.

I dokumentet
Sök själv svar på språkfrågor! ges en presentation av olika språkresurser på nätet och hur de kan användas, med ett antal illustrerande exempel.



Göteborg eller Gothenburg?

Det var förr vanligare att länder höll sig med egna former och stavningar av främmande ort- och statsnamn, både i engelskan och svenskan. Sådana namnformer som har hävd, bör fortfarande användas: Peking (inte Beijing ), Burma (inte Myanmar ) etc. för svenskans del. I dag återges i princip alla "nya" namn som dyker upp i medierna enligt originalspråkets form (vid latinsk skrift), och man försöker då också återge specialtecken och diakriter i de språken, som ø och ć. Ibland överges även traditionella former till förmån för originalspråkets form, och i engelskan har det blivit allt vanligare att i olika sammanhang använda den svenska formen Göteborg (ibland dock med borttappade prickar), i varje fall i Storbritannien. På samma sätt är det i dag inte ovanligt med København (oftare Kobenhavn) snarare än Copenhagen i t.ex. brittiska texter.

Hur man gör med detta i engelskspråkiga länder är förstås deras sak. Men mot bakgrund av ovanstående gör man ofta klokt i att i Sverige använda Göteborg i engelska texter, t.ex. "Göteborg City Airport". Det är ju dessutom den svenska namnformen engelskspråkiga möter på kartor – och på plats.




Ibrahimovic eller Ibrahimović?

I dessa fotbolls-vm-tider kan det vara bra att veta att Zlatans efternamn skrivs Ibrahimović, med akut accent över c:et. Diakriter, som akut accent, tilde och cirkumflex i ó , õ och ô, är tecken som skiljer snarlika bokstäver åt. De kan fylla olika funktioner, men deras grundsyfte är att ange hur ett visst tecken ska uttalas (vokallängd, betoning etc.). C:et i Ibrahimović ska t.ex. uttalas som ett t följt av ett tje-ljud, åtminstone om man vill följa uttalet i serbokroatiskan (serbiska, kroatiska och bosniska). C med ett litet v-liknande tecken ovanpå (omvänd cirkumflex) uttalas som t följt av ett sje-ljud. Vanligt c utan diakrit uttlas i serbiskan och kroatiskan som /ts/.

Diakriter förekommer i de flesta språks tecken, och med en växande internationalisering blir det allt viktigare att känna till vilka de är och hur man hanterar dem. Med modern tryckteknik och moderna teckenuppsättningar i datorn bör ambitionen nämligen vara att så långt möjligt återge diakritiska tecken från andra språk i svenska texter – det kan t.ex. gälla cirkumflex i tête-à-tête, trema i Citroën och cedilj i française. Samma ambition gäller förstås även främmande tecken generellt, som danskt-norskt æ och ø. På samma sätt bör utländska skribenter återge å, ä och ö när de skriver ut svenska ord med dessa tecken.

Diakritförsedda tecken kan många gånger nås direkt från tangentbordet: ç fås t.ex. genom att på en pc trycka ctrl + , (komma) + c. (För andra tecken, se Svenska skrivregler.) Andra diakriter nås i Word från Symbol/Specialtecken under Infogamenyn (som samiska tecken) eller via speciella sifferkoder på det numeriska tangentbordet (alt + 0199 = Ç i Windows).




Malmötjej eller malmötjej?

Många tror att egennamn skrivs med stor bokstav – men att sammansättningar med egennamn skrivs med liten (Malmö men malmötjej). Den principen var relativt utbredd för några decennier sedan, och det förekommer fortfarande att tidningar skriver så. Språknämnden och den officiella språkvården har dock alltid rekommenderat att sammansättningar med egennamn skrivs med stor bokstav om namnet gör det: SverigeSverigetillverkade, MalmöMalmötjej, EuropaEuroparesenär etc. Den konventionen är alltså också gammal, och i dag är den upphöjd till allmän norm i språk- och skrivregler av olika slag.

Ett undantag finns dock: sammansättningar där egennamnet förlorat sin karaktär av just egennamn och i stället betecknar en typ av något. Stockholmstrafik rör trafiken just i Stockholm, men falukorv är inte 'korv från Falun' utan en typ av korv som tillverkas och äts över hela landet. Den sistnämnda sammansättningstypen skrivs med liten bokstav: vichyvatten är i dag en typ av vatten snarare än 'vatten från staden Vichy', manchestertyg är en typ av tyg och inte 'tyg från Manchester' etc.

I ett fåtal fall kan det vara svårt att avgöra vad som är rätt. Det bör t.ex. heta medelhavsklimat, eftersom det är en typ av klimat som finns på många håll i världen. Men heter det Medelhavsmat eller medelhavsmat? Det beror på perspektivet; avser man en typ av mat som i dag lagas över hela världen, använder man liten bokstav, menar man 'mat som lagas i länderna runt Medelhavet' skriver man med stor bokstav. När man är osäker är det enklast att ha stor bokstav.

Observera också att avledningar av egennamn skrivs med liten bokstav. En avledning bildas med hjälp av en ändelse, t.ex. -isk, -are eller -era: europeisk, europeisera, stockholmsk, stockholmare etc.




Australisk, australiensk eller australiensisk?

Adjektiv av nations- och områdesnamn på -ien har varierande form, men det vanligaste är att bara tillfoga -sk efter i:et: Tjeckien - tjeckisk (ej tjeckiensisk eller tjeckiensk), Bulgarien - bulgarisk, Andalusien - andalusisk etc.
För t.ex. Italien är dock italiensk den etablerade beteckningen, även om italisk också förekommer. Den sista formen har dock en annan betydelse, och beteckningen italiska språk avser den språkgrupp till vilken bl.a. det latinska språket hör. Adjektiven italiensk och italisk har alltså kommit att reserveras för olika betydelser.

När det gäller adjektiv till Australien är australisk den äldsta beteckningen. Den har kopierats på tyskans australisch och varit i bruk sedan 1800-talets början. Ungefär hundra år yngre är australiensisk. Formen australiensk förekommer också, men betydligt sparsammare (även formen australiansk finns belagd från mitten av 1800-talet). Alla dessa bildningar är rimliga, men vi förordar australisk. Den är kortare och stämmer bättre med det etablerade mönstret tjeckisk etc. Åtminstone i skriftspråk är den också den vanligaste formen i svenskan.



Hej!, Hej. eller Hej, – vad ska man välja?

Hälsningsfraser med hej kan man skriva på flera sätt:

Hej! Jag heter ...

Hej. Jag heter ...

Hej,
jag heter ...

Hej
Jag heter


Variant 1 med utropstecken är klart vanligast. Variant 4 (utan skiljetecken) är ovanligast. Variant 3 och 4 kräver ny rad efter hälsningsfrasen. Variant 3 kräver liten bokstav i efterföljande mening. Ovanstående gäller för övrigt även andra hälsningsfraser, som Hej Anna!, Käre Göran! och Bästa Sofie!

Variant 1 och 2 är ofta lämpligare än 3 och 4. Variant 1 är vanligast och bäst om man vill vara lite personlig, men det kan ibland upplevas som lite "käckt". Hej med punkt och komma är ett nedtonat, något opersonligare hej.

Hej har i dag blivit ett allt vanligare hälsningsord även i rätt formella brev. Behöver man vara lite mer formell kan man förstås använda andra, mindre vardagliga fraser. I vissa sammanhang, t.ex. i brev till myndigheter och företag, kan man för övrigt ofta klara sig utan hälsningsfras. Då kan det räcka med en ärenderubrik.


PS. Se även månadens ord, som i juli är just hej.




Är w en egen bokstav i alfabetet?

I svenskan har w länge betraktats som en grafisk variant av v. Det beror på att w inte har något eget uttalsvärde i svenskan. W förekommer som variant till v i namn (Viktor, Wiktor) och i några lånord, där uttalet nästan alltid är /v/. I t.ex. engelska, nederländska och tyska har w däremot ett eget uttalsvärde, skilt från v.

Den nya, trettonde utgåvan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) tar dock upp alla ord på w för sig. Det innebär att t.ex. tvist och twist hamnar under olika bokstavsavsnitt. Principen att särsortera v och w är mindre bra när man inte vet om ett ord stavas med v eller w, men för vissa ord på w kan den motiveras. Det gäller t.ex. lånord på w som saknar svenska varianter med v: webb, watt, wolof etc.

Särsortering av v och w kan alltså användas vid ordsortering. Däremot är särsortering i regel olämpligt för namnsortering, eftersom man sällan kan veta om ett namn stavas med v eller w. Viberg och Wiberg bör alltså hamna intill varandra i namnlistor. När två namn i övrigt är identiska, ska det namn som har v komma före det som har w. Således kommer Svanberg före Swanberg. Samma princip gäller för övrigt om man samsorterar ord som sving och swing.

Om särsortering av v och w slår igenom i fler sammanhang, t.ex. i ordböcker, innebär det att det svenska alfabetet kan sägas ha 29 bokstäver, inte som tidigare bara 28. Behöver man ange denna uppgift, bör man tills vidare ge en förklaring i stil med: "det svenska alfabetet har 29 bokstäver (om man räknar w som en bokstav med egen plats i alfabetet)". Har man inte plats för sådana nyanserade tillägg, är det säkrast att uppge antalet till 29.




Dyrbarast eller mest dyrbar?

Komparation med mer och mest vinner terräng på bekostnad av komparation med ändelser. Samtidigt ger vi ändelsekomparation åt adjektiv som förr inte brukade få det: äktast, intellektuellare etc. Här går det sällan att säga vad som är rätt eller fel. Det finns mönster och konventioner, men inga klara regler.

Adjektivets struktur påverkar starkt hur benägna vi är att komparera på ena eller andra sättet. Vissa typer av adjektiv tar alltid eller oftast mer och mest. Det gäller t.ex. adjektiv som är allmänt oböjliga, d.v.s. adjektiv som inte heller kan få neutrumböjning på -t. Det gäller t.ex. adjektiv på -ande (spännande), -ende (främmande), -ad (godhjärtad), -a (äkta), -e (gängse) liksom t.ex. gammaldags. Komparation med mer och mest tar oftast också adjektiv på -isk (typisk). Ändelsekomparation föredrar vi exempelvis för de flesta enstaviga adjektiv (bred, lång, kort etc.) samt för adjektiv på -er (vacker) och -el (usel).

Men också sammanhanget avgör. Vi föredrar t.ex. i regel mer och mest när egenskaper jämförs: "Pelle är inte så elak, mer tanklös." "Frågan är mer intressant än rolig."

Några vattentäta regler för när det ena eller andra systemet ska tillgripas (när båda är möjliga) finns alltså inte. För väldigt många adjektiv fungerar båda varianterna av komparation, t.ex. de flesta flerstaviga adjektiv med betoning på den avslutande avledningsändelsen (formell, familjär etc.). De flesta av oss växlar och använder båda systemen till samma adjektiv i olika sammanhang. Säkert styrs vi då bl.a. av texten runtomkring och låter ibland rytmen avgöra.



Måndag och Augusti eller måndag och augusti?

I svenskan skrivs alla veckodagar och månader med liten begynnelsebokstav. Skriv alltså måndag och augusti.




HomoBiTrans, HBT eller hbt?

Att skriva homosexuella, bisexuella och transpersoner är långt och otympligt. Således ser man olika förkortade skrivsätt för uttrycket. Skrivningar som HomoBiTrans med versaler mitt i ett ord bryter mot normala skrivkonventioner. Det avråder vi alltså från. Rent ordbildningsmässigt är konstruktionen också märklig. Behöver man förkorta uttrycket kan man skriva HBT (i sammansättningar HBT-grupp etc.), som i dag blivit en rätt vedertagen förkortning för 'homosexuella, bisexuella och transpersoner'. Den förkortningen går i dag utmärkt att skriva gement: hbt, hbt-frågor etc.




Gör man något noga eller noggrant?

Orden noga och noggrann står på många sätt nära varandra, varför det kan vara svårt att veta när man ska använda det ena eller det andra. I vissa fall är de utbytbara, i andra inte.

Noggrann används mest som adjektiv, d.v.s. som ett ord som talar om hurdan någon eller hurdant något är: "han var mycket noggrann, det var inte en detalj han inte brydde sig om" betyder 'han var en mycket grundlig och omsorgsfull person'. Man kan också tala om "noggrann planering" och "noggranna instruktioner" med betydelserna 'ordentlig', 'detaljerad'. Här kan man inte använda noga. Däremot går det bra att säga att "någon är noga med något" eller att "någon är noga med att göra något". Man kan vara "noga med hygienen" och "noga med att betona att något bara är en tillfällig lösning". Här har vi närmast betydelserna 'mån om', 'ordentlig'.

Orden kan också användas som adverb, d.v.s. som ord som talar om hur eller på vilket sätt någonting görs. Man kan "lyssna noga", "följa något noga" etc. Men man kan också "lyssna noggrant" eller "följa något noggrant". Här är orden i princip utbytbara. Generellt kan man alltså säga att det är skillnad på orden när de används som adjektiv, men inte när de används som adverb.

En helt annan fråga man kan ställa sig är varför noggrann stavas med två g. Det är för att det är en sammansättning bildad av orden noga och grann. Grann betyder 'fin, tunn', och det är samma ord som finns i t.ex. grannlaga.



Om byte och bitar

Några fastställda beteckningar för byte och bit finns inte, men B har vunnit viss spridning som förkortning av byte. Ofta ser man att B även får stå för bit, vilket inte är så lyckat. Vi rekommenderar därför att både bit och byte alltid skrivs ut. Byte eller bit används som måttenheter i regel utan pluralform: ”Hur många byte är den på?” När man i undantagsfall vill fokusera på varje byte eller bit enskilt, kan plural användas: ”det gäller de tre första bitarna” eller ”... de fyra sista bytarna”. Jämför "50 öre" men ”flera (enskilda) ören”.

Uttalet av byte är /bajt/, av bit /bi:t/.

Multipelprefixen kilo ('tusen'), mega ('miljon') och giga ('miljard') har de internationellt fastställda beteckningarna k, M respektive G. Normalt är ju 1 k = 1 000, 1 M = 1 000 000 och 1 G = 1 000 000 000. Men i datatekniska sammanhang används ofta k för att beteckna 1 024 (= 2 upphöjt till 10), M för att beteckna 1 048 576 (= 2 upphöjt till 20 ) och G för att beteckna 1 073 741 824 (= 2 upphöjt till 30).

För att skilja dessa system åt, anges i dag enligt internationell standard de sistnämnda i stället med prefixen kibi, mebi respektive gibi, samt tebi (= 2 upphöjt till 40), pebi (2 upphöjt till 50 ) och exbi (2 upphöjt till 60). Ledet bi är en förkortning av binary (kilobinary o.s.v.).

Uttrycken kilobyte, kilobit, megabyte, megabit, gigabyte och gigabit kan förkortas kbyte, kbit, Mbyte, Mbit, Gbyte respektive Gbit. Beteckningarna som bygger på multipler av två i den nya standarden kan förkortas enligt följande: Kibyte (kibibyte), Kibit (kibibit), Mibyte (mebibyte), Mibit (mebibit), Gibyte (gibibyte) respektive Gibit (gibibit).

Uttalet av av kibi är /çi:bi/ (tje-ljud).

Sammanställning av enheterna
Kibyte 1 024 byte
kbit 1 000 bit
Kibit 1 024 bit
Mbyte 1 000 000 byte
Mibyte 1 048 576 byte
Mbit 1 000 000 bit
Mibit 1 048 576 bit
Gbyte 1 000 000 000 byte
Gibyte 1 073 741 824 byte
Gbit 1 000 000 000 bit
Gibit 1 073 741 824 bit



Partinamn: folkpartiet eller Folkpartiet?

Den svenska dagspressen tillämpar regeln att skriva namnen på svenska politiska partier med representation i riksdagen med liten begynnelsebokstav: folkpartiet, socialdemokraterna etc. Även andra, större partier skrivs ofta med liten bokstav: feministiskt initiativ, junilistan, sjukvårdspartiet. För de sistnämnda varierar bruket dock kraftigt. Även förkortningar för de stora partierna skrivs i regel med små bokstäver: v, m etc. Mindre, lokala partier och i synnerhet partinamn som börjar med ett egennamn, skrivs i regel med stor bokstav: Sverigedemokraterna, Staffanstorpspartiet, Lidingöpartiet
. Däremot skrivs ungdoms- och kvinnoförbund i regel med versal, även som förkortning: Muf, Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Konventionen med liten bokstav kan dock diskuteras. Hur man ser på detta beror också på perspektivet: ser man benämningen som ett unikt namn – det gör ofta partierna själva – blir stor bokstav naturligt, ser man den som en allmän beteckning för en viss typ av ideologi är liten bokstav naturligt: moderaterna, socialdemokraterna. I det sistnämnda fallet fungerar orden snarast som personbeteckning för alla som bekänner sig till den ideologin. Perspektivet avgör alltså ofta. I de fall man är osäker förespråkar vi att man använder stor bokstav.


Samma riktlinjer gäller för utländska partier: ideologiska beteckningar som kristdemokrater skrivs med liten bokstav. Andra namn på partier, i synnerhet fullständiga partinamn, skrivs med fördel med stor bokstav: Fremskrittspartiet, Svenska folkpartiet (i Finland) etc.

Observera att avledningar och adjektiv alltid skrivs med liten bokstav: folkpartist, sverigedemokrater, socialdemokratisk etc.




Vad kallas open source på svenska?

Open source är källkod som är fritt tillgänglig för kopiering så att utomstående lätt ska kunna använda, rätta fel i och vidareutveckla ett program på frivillig basis. På svenska är öppen källkod en etablerad benämning.

När det är programmet som sådant som är i fokus kan man tala om öppet källkodsprogram. Om sammanhanget är givet, vilket det ju ofta är, räcker det med öppet program (öppna program i plural). Ett välkänt exempel på ett öppet program är operativsystemet Linux.



5 miljoner pixel, pixels, pixlar eller bildpunkter?

Engelskans pixel (picture element) översätts i svenskan ibland till bildpunkt, men står som bekant ofta oöversatt. Som måttenhet är pixel i regel oböjt, t.ex. "100 pixel/cm". En särskild pluralform kan dock användas när man vill individualisera måttenheten. Pixel böjs då en pixel, pixeln, flera pixlar, pixlarna. Jämför "50 öre" men "flera (individuella) ören". Tvekar man kring böjningen är det enklast att använda bildpunkter.

Pluralen pixlar är vanlig i annonser o.l. där man vill jämföra olika kamerors prestanda: kameran x har si och så många fler pixlar än kamera y. Vill man gärna använda pixel kan grundinställningen vara att låta ordet stå oböjt ("5 miljoner pixel"), och använda pixlar i lite vardagligare sammanhang och då man vill individualisera ("2 miljoner fler pixlar"). Detsamma gäller megapixel, som oftare står oböjt. Det är dock inte fel att använda megapixlar: "kameran x har 2,9 megapixlar". Även sådan användning är något vardaglig. Mer exakt skulle man kanske säga "kameran y har 3,6 megapixel i upplösning/3,6 megapixels upplösning" e.l.

När det är lämpligt att för måttenheter använda särskilda pluralformer och inte är inte alltid lätt att veta. Vissa beteckningar har som bekant samma form i singular och plural, meter, liter etc., och då slipper man problemet. Andra enheter, som lux, lumen eller newton, behandlas gärna abstrakt som ett kollektiv och får därför sällan pluralformer. För enheter som sekund, timme och minut finns naturligt ett stort behov av att individualisera ("två timmar", "fem sekunder" etc.). Och det gäller alltså delvis även pixel. För måttbeteckningar som innehåller allmänord som brukar böjas i plural, som bildpunkter och hästkrafter, blir det förstås naturligt med pluralformen också i måttbeteckningen.



AIK vs., vs eller mot DIF?

Versus, som förkortas vs, är latin. Det betyder 'mot'.

Vs används framför allt i sportsammanhang, men allt oftare även i andra sammanhang. Till en början var det nog vid annonsering av boxningsmatcher som det efter anglosaxiskt bruk kom till användning: "Michel Tyson vs Evander Holyfield". Nu kan man emellertid också läsa "Djurgården vs AIK" i stället för "Djurgården mot AIK" eller "Djurgården–AIK". Det normala svenska ordet, och det ord man i regel använder när man läser ut vs, är mot: "Djurgården mot AIK".

Man bör alltså vara sparsam med att använda i synnerhet förkortningen vs. I engelskan skrivs den med punkt efter, vs. Eftersom det är både enklast och rimligast att betrakta den som en sammandragningsförkortning, bör den i svenskan hellre skrivas vs, utan punkt. Man bör också läsa ut versus med svenskt uttal. Vi har närmast lånat bruket av versus från engelskan, och ofta hör man svenskar uttala ordet just på engelska med ett öppet ö-ljud för e, vilket förstås blir något märkligt.

Något mer gångbart är versus i betydelsen 'i motsats(förhållande) till', där det ibland kan användas som synonym till kontra: "universums oändlighet versus människans litenhet".



Bredbandstelefoni, Internettelefoni eller IP-telefoni?

Samtal via IP-telefoni överförs helt digitalt som datapaket. Samtalen brukar bli klart billigare eller gratis för användarna jämfört med i ett traditionellt fast telefonnät. IP (eller ip) är en kortform av Internet Protocol, det protokoll som är grunden för Internet. För den skull behöver IP-telefoni inte nödvändigtvis gå via Internet. En så teknisk term som IP-telefoni passar ofta mindre bra i leverantörernas marknadsföring av den här typen av telefoni till allmänheten. Därför har man också myntat termer som bredbandstelefoni och Internettelefoni. Men dessa två termer är inte helt utbytbara:

* bredbandstelefoni avser IP-telefoni via bredbandsnät (eng. Voice over Broadband, VoB); det kan men behöver inte bygga på det publika Internet
* Internettelefoni avser IP-telefoni via det publika Internet (eng. Voice on Net, VoN); bygger på det publika Internet, och i regel men inte nödvändigtvis på bredbandsanslutning.

Bredbandstelefoni ligger närmast till hands att använda som populär term vid sidan av det mer tekniska IP-telefoni, eftersom det är i rollen som bredbandskund de flesta får tillgång till IP-telefoni i dag. Internettelefoni (och webbtelefoni) kan lämpligen reserveras för den enklare tjänsten samtal från dator till dator via Internet där det inte går att ta emot samtal från eller ringa samtal till det traditionella fasta telenätet.

Ibland stöter man i dessa sammanhang på uttrycket nomadisk IP-telefoni (eng. nomadic VoIP). Det syftar på att användaren kan vara kringflyttande, d.v.s. nomadisk. (Noga räknat är det användaren som är nomadisk, inte telefonin.) Användaren kan dock inte som i mobiltelefoni flytta sig under samtalets gång, däremot under uppehållet mellan två samtal, med sin bärbara dator eller mellan olika stationära datorer. Förutsättningen är att användaren kommer åt sin tjänsteleverantör även på det nya stället.



Skriver man aftonbladet.se eller Aftonbladet.se i löptext?

Webbadresser som aftonbladet.se, amazon.com, blocket.se, letsbuyit.com etc. ses ibland primärt som just webbadresser, och då skriver man dem som sådana, med liten begynnelsebokstav. Men rätt ofta fungerar de snarast som namn eller varumärken för en tjänst eller en produkt, och då är det rimligt att skriva dem med stor bokstav. Talar man om tjänsten som sådan, är det alltså i regel rimligast att skriva Aftonbladet.se. Väljer man att i stället skriva med liten bokstav, går namnkaraktären lätt förlorad i löptext.

Valet av stor eller liten bokstav får dock avgöras från fall till fall. I något enstaka fall skulle det t.ex. kunna vara svårt för läsarna att identifiera namnet om man inte återger det som i logotypskrivningen.



Hur gör du din text begripligare?

Med hjälp av Klarspråkstestet kan du ta reda på hur begriplig en text är. Det hjälper dig att se vad som ökar och vad som minskar begripligheten, och hur du kan bearbeta texten. Testet är anpassat till förvaltningsbeslut men kan användas för vilka texter som helst. Du kan testa både utkast och färdiga texter.

Under testets gång kan du klicka på "Visa resultatet" för att få ett omdöme och tips om hur du kan bearbeta texten för att göra den mer begriplig. Gå till Klarspråkstestet.



Röda korset eller Röda Korset?

Ska flerledade företags- och organisationsnamn skrivas med stora bokstäver på alla led eller bara på det första? undrar många. Svaret är att man skriver som organisationen själv gör. Heter det "Nordiska Kompaniet", "Musikaliska akademien" och "The American Dental Association" så skriver man så.

Undantaget är när skrivsättet bryter mot normala skrivkonventioner, t.ex. logotyplikande skrivningar med stora bokstäver mitt i ord. Då normaliserar man namnet: GlassBilen skrivs Glassbilen etc.

När det gäller titlar på böcker, filmer och liknande behöver man inte följa originalet utan skriver med fördel enligt huvudregeln: endast det första ordet i en flerordig namnfras skrivs med stor bokstav. Vid nybildning av namn följer man med fördel också denna huvudregel.

Namn som inleds med Föreningen, Sällskapet, Stiftelsen och liknande skrivs ofta med stor bokstav på alla led. Det gäller för övrigt också namn som börjar på Sveriges, Svenska etc. Denna konvention är dock inte tvingande.

Men hur var det nu med "Röda korset"? Jo, de skriver numer i regel själva med stort k; tidigare varierade skrivsättet. Av det skälet skriver många utomstående med litet k. "Röda korset" är den kanske vanligaste formen i svenska dagstidningar, encyklopedier etc. Därför får valet mellan stort och litet k anses valfritt.



Vernissagen eller vernissaget?

Vernissage
skrivs i ordböckerna med utrum, n-genus:  en vernissage, vernissagen. N-genus är också vanligast i bruket, framför allt i bestämd form. Men t-genus förekommer också en hel del. Att många är osäkra på genus för vernissage kan säkert bero på att de allra flersta lånord på -age har t-genus (reportage, apanage, slitage etc.). Ett annat skäl kan vara att vernissage sällan behöver konstrueras med artikel eller i bestämd form.

I plural skrivs ordet vernissager.



SEK eller kr? MSEK eller mnkr?

När man har utrymmet är det alltid tydligast att skriva ut kronor, miljoner och miljarder – i synnerhet som förkortningar som m och milj är tvetydiga. I tabeller o.l. behöver man dock förstås oftast förkorta, liksom när man använder en beteckning många gånger i en text.

När man vill förkorta kronor finns det i normalfallet bara anledning att använda kr. SEK används när man endast vänder sig till utländska läsare och när man omtalar flera valutor i en text (t.ex. både norska, svenska och estländska kronor). I en engelskspråkig text kan man ev. första gången valutan nämns skriva "Swedish crowns" och därefter – om det är entydigt att det är svensk valuta man refererar till – bara skriva ut beloppssiffrorna.

Vid användandet av kr finns det två system: tkr, mkr/mnkr, mdkr respektive kkr (kilokronor, 'tusen kronor'), Mkr (megakronor, miljon kronor'), Gkr (gigakronor, miljard kronor'). Många skriver Mkr utan att i konsekvensens namn skriva Gkr och kkr. Vi rekommenderar i första hand tkr, mnkr och mdkr. Den av oss föreslagna förkortningen mnkr har ännu inte riktigt slagit igenom, även om den förekommer en hel del. Tyvärr, får man tillägga, för det gängse mkr är förstås tvetydigt (dvs. m skulle även kunna stå för 'miljarder'). Fördelen med förkortningarna mn resp. md är också att de kan användas fristående (5 mn ton, 5 mn USD etc.).

Det är helt acceptabelt att använda systemet kkr (kilokronor), Mkr (megakronor), Gkr (gigakronor), men på många håll upplevs det som lite föråldrat. Och man ska då som sagt vara konsekvent. Som synes finns det en konvention att skriva ihop ovannämnda prefix med kr, och det är också vanligt med skrivsättet MSEK. Man gör dock bäst i att skriva dem separat, med mellanslag till efterföljande enhet: 5 M USD, 2 G SEK, USD 5 M etc. Tillsammans med just valutabeteckningar är det dock klart tydligare och lämpligare att skriva ut miljoner, miljarder etc.

I svensk löptext använder man med fördel den ordning man läser ut orden i: 5 000 USD. I tabeller o.l., liksom i löptext i icke-svenska texter, är det säkrast att följa den gängse konventionen att skriva valutabeteckningarna först: USD 5 000, SEK 40 000 etc.



Flera virus eller virusar?

På hösten och vintern är det många av oss som drabbas av olika virus. Eller heter det "olika virusar"? Många känner sig osäkra på det. I dag ser man nämligen ofta pluralformen virusar, även i dagstidningar:

"Forskarna vet inte mycket om just den gruppen arga virusar, och risken finns naturligtvis att vi står inför en farsot av aldrig tidigare skådat slag" (DN 1998).

Virus har dock t-genus (ett virus), vilket innebär att det måste böjas ett virus, flera virus. Det hör till den s.k. femte deklinationen hos substantiven; jämför andra neutrumord: ett paket, flera paket; ett blad, flera blad etc. Observera också att ordet trots sitt latinska ursprung inte ska ges någon latinsk pluralform, ens i fackspråk. I det klassiska latinet var ordet virus unikt genom att det saknade andra böjningar än genitiv singular viri. Senare har man ibland konstruerat pluralen vira, men den formen brukas inte i Sverige.

En annan fråga som många skribenter ställer sig är om beteckningar för virus ska skrivas med stor eller liten bokstav:

Bakterier klassificeras som bekant med genus (släkte) och species (art) precis som växter och djur. Släktnamnet skrivs med versal initial, artnamnet med gemen. Men virus har inte detta system; här finns inga släkten och arter i samma mening (även om de olika typerna ibland kallas arter), och namnen är högst varierande, även ifråga om antalet ordled. Alla ord brukar skrivas gement. Det virus som ger vattkoppor och bältros kallas t.ex. oftast för herpes varicellae zoster. Andra herpesvirus är Epstein-Barr-virus (versaler eftersom det är en eponym, d.v.s. bildat på personnamn) och cytomegalovirus. Sammansättnningar med flerledade virusbeteckningar skrivs enligt mönstret herpes zoster-virus.



HDTV, hdtv eller hd-tv?

När två sedan tidigare etablerade förkortningar paras ihop, sätter man i normalfallet bindestreck mellan dem: ip-tv (Internet Protocol-tv), cd-rom. Om en sådan hopparning i sig bildar ett mycket frekvent uttryck, kan det ibland vara motiverat att snarast se de två förkortningarna som en sammahållen förkortning. Och då är skrivning utan bindestreck naturlig. Jfr lanwlanATAATAPI ('ATA Packet Interface') o.s.v.

Vi rekommenderar i första hand skrivningen hd-tv (High definition-tv, 'högupplöst tv'). Den dominerande varianten i bruket är dock hdtv (och HDTV ). Båda varianterna är accepterade, men den med bindestreck principiellt rimligare. Detsamma gäller t.ex. ip-tv.

Ska förkortningarna då skrivas gement eller versalt? Initialförkortningar som inte står för egennamn och är mycket etablerade i allmänspråket skrivs i första hand gement: tv, cd, mc etc. Det gäller även fackuttryck, om de också är frekventa i allmänspråket. Dit kan uttryck som ip-tv, hd-tv och usb-minne räknas.



Dubbla bindestreck för tankstreck?

I elektroniska skrivmiljöer där man inte kan åstadkomma tankstreck (–), är det vanligt att man ersätter tankstrecket med två bindestreck i följd (--). Är detta lämpligt?

För det första ska man förstås undersöka om tankstreck faktiskt kan tas fram. Det kan t.ex. finnas åtkomligt i en speciell teckenuppsättning, som i symbolfonten i Microsoft Word, som kortkommando (alt + 0150) eller via tangentbordet (ctrl + bindestreck på Mac, ctrl + minustecknet på numeriska tangentbordet på pc). I andra hand bör man kräva av programtillverkaren att tankstreck kan åstadkommas. Om det inte går, har man dubbla bindesteck i de fall det är viktigt att försöka återge tankstreck. Annars räcker ett bindestreck.

För periodangivelser som 2006-11-24–2006-12-24 är tankstreck viktigt för tydligheten, och där är förstås två bindestreck (2006-11-24--2006-12-24) tydligare än ett (2006-11-24-2006-12-24). Men i användningar som "1–2 tabletter", "3–4 gånger om dagen" och "AIK–Brynäs" kan ett bindestreck räcka. Det gäller även vid replikstreck, inskott etc.

I Word finns för övrigt en funktion som automatiskt omvandlar två bindestreck i följd till ett tankstreck.



Swap eller swapp?

Swap har blivit ett etablerat lånord i svenskan. Det skrivs med ett eller – gärna – två p i grundform, och med två p i bestämd form och i plural: swappen, swappar. Stavning med två p i böjda former dominerar i dag stort i språkbruket.



Luktar eller doftar man på rosorna?

I ordböckerna ges endast lukta på. Dofta betyder där 'sända ut doft'. I Språkbruket är det numer dock mycket vanligt med konstruktionen dofta på (rosor, vin etc.). Vill man uttrycka sig enligt de traditionella normerna, undviker man det och skriver lukta på. Dofta på kan dock inte längre sägas vara fel.

Däremot heter det t.ex. luktsinne, inte doftsinne som man ibland stöter på. Och doft innebär alltid något positivt, 'vällukt'. Man kan alltså inte säga att något "doftar unket", annat än i skämtsamma sammanhang.

Att dofta på blivit så vanligt beror med säkerhet på att det neutrala ordet lukta i dag för många har negativa konnotationer, d.v.s. fått betydelsen 'lukta illa'. Lukta kan dock användas helt neutralt, ibland som ekvivalent till det positiva dofta, ibland till de negativa stinka och osa.



Ett till vykort eller ett vykort till?

Uttrycket en till (ett till) används ofta ensamt utan att man sätter ut vad det är fråga om:

"Vilken god kaka! – Vill du ha en till?"

"Titta, du har fått ett vykort, och här är ett till."

På så sätt har en till (ett till) kommit att bli ett fast uttryck som många gärna vill se utan avbrott av något annat ord. En bidragande orsak är nog att adverbet till inte verkar så betydelsetungt. Därför säger många en till kaka, ett till vykort. Men en kaka till, ett vykort till ändå är det mest spridda uttryckssättet.





Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 5 juli 2007