Veckans språkråd

Den latinska pluralformen centra förekommer ibland i vetenskapliga och andra fackspråkliga sammanhang (hjärncentra m.fl.). Vi rekommenderar dock att använda den normala svenska böjningsformen centrum eller ev. centrer eller center i plural. En nackdel med formen centra är att den inte går att böja i bestämd form. Centran är en felaktig bildning man ser ibland.

För främmande geografiska namn bör svenska stavningsformer som har hävd användas: Mexiko (inte Mexico), Aten (inte Athen), Kalifornien (inte Californien eller California), Peking (inte Beijing), Burma (inte Myanmar).

När hävdvunnen form saknas, bör man ha som riktlinje att namnet skall återges som på originalspråket, om detta skrivs med latinska bokstäver. Annars bör namnet överföras till latinsk skrift enligt konsekvent utformade regler.

När man talar om enskilda språk, t.ex. tyska, använder man efterleden -språkig, trots att språkig inte förekommer som ensamt ord. Man säger alltså danskspråkig, finskspråkig, svenskspråkig eller tyskspråkig. Efterleden -språkig betyder då 'som har att göra med språket X' (där X betecknar det språk som nämns i förleden).

Efterleden -språkig används även i betydelsen 'som har ett så eller så beskaffat språk eller sätt att uttrycka sig', t.ex. frispråkig, skönspråkig. Även när man avser en grupp e.d. av sådana enskilda språk, använder man efterleden språkig, t.ex. tvåspråkig, flerspråkig, mångspråkig. Med adjektivet språklig avses betydelsen 'som har att göra med språk', t.ex. språklig nybildning. I sammansättningar kan språklig vara efterled med syftning på en typ av språk eller språkgenre, t.ex. fackspråklig, kanslispråklig, skriftspråklig, talspråklig.

Allra tydligast är det förstås att skriva ut månadens namn med bokstäver (20 maj 2003). Vill man datera med bara siffror, finns det flera sätt. Det tydligaste siffersystemet är det där snedstreck används mellan siffrorna för dag och månad: 20/5 2003. Det används främst i svenska dokument och är särskilt lämpligt i löptext.

Skrivsättet 20.5.2003 har använts sedan länge i Sverige och är mycket utbrett framför allt i andra europeiska länder. Observera att siffror som betecknar tal under 10 inte skall föregås av en nolla.

Skrivsättet 2003-05-20 är officiellt internationell standard men används nästan bara i Sverige. Det kan användas vid datering av dokument, i brevhuvuden o.l., men i löpande text är det olämpligt.

För att undvika att siffror för dag och år blandas samman, bör man oavsett vilket system som används helst inte förkorta årtalet. Skrivsätt som 10.11.12 eller 12-11-10 är flertydiga och därför olämpliga (i USA används t.ex. ofta ordningen månad-dag-år). Att skilja grupperna med mellanrum i stället för skiljetecken är också olämpligt, liksom hopskrivning utan skiljetecken. Undvik dateringar av följande slag: 20-05-89, 99.5.20, 890520, 200589, 19890520, 20051989, 010203, 01/02/03 etc.

På Systembolaget säljs som bekant vin i stora och små pappförpackningar. Språknämnden rekommenderar boxvin som officiellt uttryck för vin i de större förpackningarna, eller lådvin som mer vardaglig benämning. Box, vinbox refererar till själva förpackningen. För vin i de mindre förpackningarna används ofta tetravin, och för förpackningstypen tetraförpackning eller bara tetra, som mer vardaglig benämning. Exempel på branschbeteckningar är (dryckes)kartong och pappförpackning. Till det sista kan pappvin bildas.

Bakgrund
De större förpackningarna på 2-10 liter där vinet ligger i påse kallas i engelskan bag-in-box. Det är också den vanligaste benämningen i Sverige, och vinerna kallas följaktligen bag-in-box-viner. Den benämningen är dock både främmande och otymplig. Vinerna kallas också boxvin, lådvin och kartongvin. Boxvin är relativt vanligt i bruket och har fördelen att det hänger ihop med bag-in-box (jfr också de i engelskan vanliga box wine och wine box). Mot lådvin och kartongvin kan anföras att vinlåda och vinkartong normalt refererar till en kartong med 12 flaskor, och dessutom att kartongvin ofta avser vin i de mindre pappförpackningarna. Påsvin förekommer sparsamt.

När det gäller tetravin för vin i de mindre förpackningarna av plastad kartong (25, 75 eller 100 cl) skall noteras dels att Tetra är varumärkesskyddat av företaget Tetra Pak, dels att tetra (grek. för 'fyra') ursprungligen är en kortform för tetraeder (pyramidformad). Beteckningen har sedan, oegentligt, kommit att användas även om förpackningar med annat utseende. I dag är tetra kanske närmast en kortform för Tetra Paks tegelstensformade förpackning Tetra Brik.

Det heter öppenhjärtig. Till enkla adjektiv kan både ändelserna -ig och -lig förekomma, t.ex. flitig, rostig och hjärtlig, språklig. Men vid förbindelser mellan adjektiv och substantiv är ändelsen -ig det normala.

Öppenhjärtig är bildat till uttrycket (med) öppet hjärta (urspr. av ty. offenherzig), och därför är ändelsen -ig. På samma sätt är ett adjektiv som mångårig (jfr årlig) bildat. Observera också att hjärtig här inte har samma betydelse som hjärtlig. Öppenhjärtiga uttalanden är ofta allt annat än hjärtliga.

Eva och Pers bok föredras när de båda tillsammans utgör en etablerad enhet och substantivet beskriver något som är gemensamt för dem: Asbjörnsen och Moes Norska folksagor, Lennon och McCartneys tidiga låtar, Erik och Annas bröllop. En indikation på paretableringen är att namnföljden är fast, d.v.s. att namnen alltid skrivs i en viss ordning.

När paret inte uppfattas som en etablerad enhet, sätts genitiv-s ut på båda leden: Markoolios och Lampenius show på Hamburger börs, Georges och Ringos fruar, Orups och Glenmarks schlagerlåt Upp över mina öron. Eriks och Annas bröllop bör i första hand tolkas som Eriks bröllop respektive Annas bröllop (med någon annan än Erik).

För etablerade författarpar o.l. gäller att de bör ha skrivit många böcker tillsammans, inte bara ett fåtal, och att de normalt skriver just tillsammans, inte var och en för sig.

Den övergripande termen trådlös (eng. wireless) betecknar dels mobil (eng. mobile eller cellular) kommunikation, dels sladdlös (eng. cordless) anslutning till tele- eller datornät.

Mobilt Internet är baserat på mobiltelefoninätet i någon form. Sladdlös Internetanslutning innebär att man byter ut sladden mellan dator och anslutningspunkt, t.ex. telefonjacket, mot radiokommunikation eller infraröd kommunikation (Bluetooth är en känd metod för sladdlös datakommunikation).

De trådlösa telefonerna kan delas in i radiotelefoner och sladdlösa telefoner. Mobiltelefoner är ett exempel på radiotelefon, med en närmast obegränsad räckvidd. I en sladdlös telefon har sladden mellan luren och telefonens basenhet ersatts med en radioförbindelse eller en optisk förbindelse. Räckvidden brukar vara relativt begränsad.

Man bör så långt möjligt skilja på trådlös och sladdlös. Det innebär t.ex. att en bärbar hemtelefon som kopplas till en basstation bör kallas sladdlös telefon.

Sammansättningar som cd-skiva (d = disc 'skiva') kan uppfattas som tautologiska, d.v.s. som onödiga eller felaktiga dubbleringar. Sådana konstruktioner kan dock ibland accepteras. Det gäller i synnerhet sammansättningar mellan främmande förkortningar och svenska efterled. Det motiveras både av tydlighet, den främmande förkortningen kan vara svårbegriplig, och av böjningsskäl: vill man lyfta fram och på svenska böja ett av leden i uttrycket, behöver man ofta skriva ut det explicit. Det skulle t.ex. vara konstigt att skriva ISBN:et (N = eng. number). Man behöver lyfta ut, precisera och böja ordet nummer på svenska: ISBN-numret.

Andra sådana accepterade konstruktioner är t.ex. IC-krets (C = circuit 'krets') och pc-dator (c = computer 'dator'). Mer tveksamma är sammansättningar med svenska led av typen mbl-lagen (l = lag), IT-teknik (T = teknik), HVB-hem (H = hem), EES-området (S = samarbetsområdet) m.fl. Behöver man det förtydligande efterledet är det bättre att skriva ut hela uttrycket, d.v.s. hellre skriva informationsteknik och medbestämmandelagen än IT-teknik och mbl-lagen.

Importerade engelska ord bör ges svensk pluralform. Ord på -er bör om möjligt få plural på -ar, varvid grundformens e elimineras, t.ex. server, servern, servrar, servrarna (jämför åker - åkrar). Det mönstret är sedan länge etablerat i ord som revolvrar, jumprar, containrar m.fl.

Om en sådan hantering av uttalsmässiga eller stavningsmässiga skäl inte är möjlig, kan en oböjd pluralform användas: en copywriter, copywritern, flera copywriter, copywriterna. Den hanteringen är lämplig även för designer – om man nu inte föredrar det mer svenska formgivare.

Vi rekommenderar att använda s i fogen i alla liknande sammansättningar: chefsläkare, chefsfysiker, chefssekreterare, chefsutbildning. Formerna med s dominerar också stort i bruket. Ett undantag finns: chefredaktör, som alltid skrivs utan s.

Ibland föreslås en distinktion mellan t.ex. chefsläkare (läkare till chefen) och chefläkare (läkarchef), men en sådan distinktion är inte språkligt hållbar. Det finns alltså ingen anledning att göra skillnad mellan former med och utan s.

Ordpar som slutar på -tion (-sion) och -ering är svåra att generalisera om. I regel finns en betydelseskillnad (motivering - motivation) och ofta – som i det aktuella fallet – fokuserar -ering på aktiviteten eller verksamheten, medan -tion refererar till resultatet eller till ett konkret ting (publicering - publikation). Animering och animation används många gånger synonymt, t.ex. i prepositionsfraser som animering/animation av något, men om man ska göra någon åtskillnad så består den just i fokuseringen på görande eller resultat: "Vi sysslar med animering (= vi animerar)", "Filmen är en animation".

Att formerna med -tion är så vanliga i datarelaterade ord som animation och konfiguration (kontra konfigurering) har sin förklaring i påverkan från engelskan, som för dessa ord bara har -tion-formen.

Det är tveksamt om man alls behöver använda detta ord i plural. (Jämför ord som politik, hat, korrekthet, rasism, geografi, logik.) Det borde räcka med att tala om ett företags policy i olika frågor. Oftast kan man för övrigt ersätta policy med ord som riktlinjer, principer, strategi, politik eller inriktning, så slipper man hela problemet. Om man måste använda policy i plural blir det policyer – (jämför exempelvis med jury : juryer, ponny : ponnyer).

Många av språkets vanligaste ord har två stavningar, där den ena stavningen är mer talspråksnära. De normala skriftformerna mig, sig, dig, er, vår och de, dem skrivs ibland mej, dej, sej, eran, våran, dom (di). Det kan accepteras i ledigt skriftspråk, t.ex. i privata brev, och i texter där man vill återge talat språk. Man bör då tänka på att former som dom och sej inte återger alla svenskars talspråk. Just därför fungerar de, sig etc. som neutrala riksformer. Med de, dem upprätthåller vi dessutom gränserna mellan artikel (de bilar som) och pronomen i subjektsform (de kom) respektive objektsform (han såg dem).

Formerna mej, dej, sej, dom var relativt vanliga på 1970-talet, men har i dag nästan försvunnit helt till förmån för mig, dig och sig.

Du eller du?

Vi rekommenderar att skriva du med liten bokstav. Det gäller särskilt när man använder du som tilltal i texter som vänder sig till flera personer.

Vid tilltal till en person förekommer i säljbrev, myndighetsbrev och liknande ibland Du med stor bokstav. Även formerna Dig, Din, Ditt, Dina skall då skrivas med stor bokstav. Det kan fungera i en mycket kort text, men i längre texter blir det störande med alla versaler.

Versalt Du är tänkt att vara ett mellanting mellan ett ledigt du och ett formellt ni. Tänk dock på att det inte alls behöver uppfattas så av mottagaren. Vissa upplever det snarast som insmickrande, andra som avståndstagande.

Ja, man kan böja det få, färre, färst. Det är ovanligt, men försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst.

Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som "lägst antal", "det minsta antalet" etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Varför skall man skriva fajt och dejt – bör det inte vara fight och date?

Vi har en lång tradition av att försvenska stavningen av inlånade ord. Det viktigaste motivet är att behålla ett svenskt system mellan tecken och ljud intakt. Fight bör skrivas fajt eftersom bokstavsföljden igh inte betecknar ett a-ljud följt av ett j-ljud i svenskan. Web bör skrivas webb, för att på samma sätt som lånorden jobb och stopp följa svenska stavningsregler.

Gamla exempel på ord med försvenskad stavning är byrå (av fra. bureau), löjtnant (av fra. lieutenant) och rostbiff (av eng. roast beef). Dessa stavningar vill väl knappast någon ifrågasätta. Tycker du att det ser konstigt ut med fajt och dejt? Det är bara en vanesak!

En försvenskad stavning kan ibland också motiveras med att det blir lättare att skriva de verb eller andra ordbildningar vi skapar av lånorden. Såväl rava, ravare, data, datning och faka, fakning som ravea, raveare, datea, datening och fakea, fakening är olämpliga som svenska former i skrift. Däremot fungerar rejva, rejvare, dejta, dejtning och fejka, fejkning utmärkt, liksom det tidigare etablerade tejpa till tejp.

I ord som leder tankarna till eller direkt avser apparaten, den konkreta tekniska sidan, bör dator- användas; således datordrift och datorinstruktion, liksom datornät (ett nät av datorer) och datorkommunikation (kommunikation mellan datorer). Det gäller även tillbehör till datorn: datorprogram, (dator)mus, datorskärm. Dator- bör även användas då man betonar att något utförs med hjälp av datorer: datoranimation, datortomografi, datorgrafik, datormusik, datorspel etc.
När man avser den information som finns lagrad i datorerna är data- det korrekta; således dataöverföring, dataregister och datakommunikation ('överföring av data'). Data- är även det naturliga vid allmänna och övergripande fenomen; således databranschen, datakonsult, dataavdelning och datatermer.

Observera att det finns en stor gråzon med svårbedömda termer där både data- och dator- är tänkbara. Samtidigt kan det konstateras att data- alltid varit vanligare än dator- och att många sammansättningar med data- som snarast borde ha skrivits med dator- har blivit så etablerade att de måste accepteras, t.ex. datakonst, dataprogram och dataspel.

Vi avråder från det numera vanliga uttrycket datan för 'datorn' eller 'datasystemet'. Vi avråder även från användningen av data som singulart massord i uttryck som nytt data, med bestämd form datat. Data är alltså fortfarande ett pluralt ord.

Numer används beteckningen sars, som på svenska skall utläsas svår akut respiratorisk sjukdom. Detta står både Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen bakom. Sars är dessutom den gängse internationella förkortningen. Den tidigare svenska beteckningen var som bekant sal, svår akut luftvägsinfektion.

Skall sjukdomen då skrivas med små eller stora bokstäver? När initialförkortningar läses ut som normala ord och inte bokstav för bokstav (med bokstävernas namn), skrivs de i regel med små bokstäver. Det gäller i synnerhet beteckningar som är mycket etablerade i allmänspråket. Sars är förvisso en rätt ny företeelse, men har snabbt blivit ett mycket etablerat uttryck. På samma sätt skrivs aids, damp och hiv med små bokstäver.

DS och PS – vad står det för och varför skriver man det?

PS (eller ps, ibland skrivet med punkter P.S. eller p.s.) är en förkortning för det latinska uttrycket post scriptum med betydelsen 'efter det skrivna'. Det är en internationellt använd förkortning, som anlitas när man vill göra ett tillägg till sin egen ordinarie, ursprungliga text.

I vissa svenskspråkiga sammanhang förekommer det att texten i ett PS avslutas med bokstäverna DS. Man skulle ju därför kunna tro att även DS var en förkortning för ett latinskt uttryck, men något sådant tycks inte existera. Det finns veterligen inte heller någon internationell bakgrund eller motsvarighet till detta bruk.

Den vanligaste uppfattningen är nu att – i brist på någon bättre förklaring – DS står som förkortning för "densamma" eller "densamme". Mot denna bakgrund är det lätt att inse att det är helt onödigt att skriva ut denna förkortning. Vem skulle annars lägga till ett PS till en brevtext om inte den som har skrivit den vanliga brevtexten? Om någon – t.ex. helt informellt – klottrar dit ett PS, t.ex. en liten hälsning, i ett brev författat av en annan person, måste ju PS-skrivaren sätta ut sitt namn. Bort med DS alltså!

Tecken som står i stället för ord, och som utläses som ord, behandlas som ord. Mellanrum görs alltså före och efter tecken som &, %, ‰, =, +, – och många andra matematiska tecken: 5 %, 0,8 ‰, 2 + 6 = 8, 5 €, © XAB. När man skriver på en dator skall man göra ett s.k. fast mellanrum, så att siffran och tecknet inte skiljs åt vid radbrytning.

Undantag: Inget mellanrum görs vid tecknen ° (grader), ' (minut, fot) och '' (sekund, tum): 23°15'20'' (23 grader 15 minuter 20 sekunder), 15° (men: 15 °C). Inget mellanrum görs heller mellan ett plus- eller minustecken som används som förtecken och den följande siffran eller bokstaven: –22, +15 °C, +3°.

Konjak är i svenskan den allmänspråkliga, folkliga benämningen på olika cognacsliknande drycker, även sådana druvdestillat som inte tillverkats i Cognac. Konjak används alltså som en oegentlig, generisk beteckning med i stort sett samma innebörd som brandy, en allmän beteckning för destillat av vin. Den är också gängse i sammansättningar som konjakskrans (ett bakverk) och liknande uttryck.

I facksammanhang, när man avser den egentliga drycken från distriktet Cognac, används i regel formen cognac. För att en dryck skall få kallas cognac krävs för övrigt att produkten framställs enligt vissa metoder och att den härrör från vissa angivna distrikt i departementen Charente och Charente-Maritime.

Vi rekommenderar att formen konjak används, utom i rent fackspråkliga sammanhang.

En snarlik produkt är armagnac, en brandy som tillverkas i ett till Cognac närbeläget område. Ett annat uttryck som i Sverige stundom används synonymt med konjak och brandy är eau-de-vie. Det är egentligen en allmän fransk beteckning för destillat av druv- eller fruktvin, antingen detta är fatlagrat (färgat) eller inte. Vanligen betecknar eau-de-vie ett torrt, färglöst destillat av frukt, bär eller blommor (en s.k. alcool blanc).

Orden orange och beige passar dåligt in i det svenska stavningssystemet. Man bör därför låta dem vara oböjda: ett orange kuvert, flera orange kuvert. Även om det i det talade språket förekommer en form som slutar på -a, är det inte nödvändigt att ha motsvarande form i skrift. Vi har ju även andra adjektiv (en del av dem färgbeteckningar) som inte böjs i a-form, t.ex. bra och lila, eller i varje fall inte har obligatorisk a-böjning, t.ex. den blå (blåa) bilen, grå bilar.

Vill man absolut böja orden så är orangea och beigea bättre än oranga och beiga. Detta framgår också av Svenska Akademiens ordlista.

Det heter en ordförande, ordföranden, flera ordförande, ordförandena. Ord av n-genus som slutar på -ande har ingen ändelse i plural, precis som ord som slutar på -are, t.ex. en arbetare – flera arbetare.

Ordet anförande, som är av t-genus, böjs däremot ett anförande, anförandet, flera anföranden, anförandena, precis som andra ord av t-genus som slutar på vokal, t.ex. ett dike – flera diken.

"Sluta rök!" eller "Sluta röka!"?

Ett verbs uppmaningsform (sluta!, spring!) kallas imperativ. Om en imperativform följs av ett annat verb utan att något annat ord finns mellan dem, sätts det andra verbet i det övertänkta skriftspråket i infinitiv: Sluta röka nu! Företeelsen att en imperativform omedelbart följs av en annan imperativform går ibland under benämningen dubbelimperativ: Sluta rök!, Sluta drick mjölk!, Börja bygg nu!, Försök ät lite långsammare!, Våga var dig själv! Dessa uppmaningar bör i det goda skriftspråket i stället skrivas: Sluta dricka mjölk!, Börja bygga nu!, Försök äta lite långsammare!, Våga vara dig själv!

Ovanstående konstruktioner med en imperativform + en infinitivform skall inte förväxlas med konstruktioner där två imperativer förenas med och, t.ex. Kom och sätt dig här!, Gå hem och lägg dig!, Sitt inte här och sov! I dessa yttranden är det fråga om att två uppmaningar parallellställs: Kom och sätt dig här! innebär dels en uppmaning till någon att komma, dels en uppmaning till densamme att sätta sig.

Dagens allmänna konvention är att behandla alla dubbelnamn – även de med mellannamn – som fasta dubbelnamn (av typen Pettersson-Berger, Bergom Larsson) och sortera på det första namnet, utom i de fall namnbäraren uttryckligen vill sorteras på annat sätt. Att man gör så beror på att det ofta är svårt eller ansträngande för myndigheter, telefonbolag etc. att ta reda på vad som är efternamn respektive mellannamn. En person som heter Eva Holm Olsson och har Olsson som efternamn och Holm som mellannamn får då uppställningen Holm Olsson, Eva.

Samtidigt är mellannamnet faktiskt inte en del av efternamnet utan bara ett tilläggsnamn, ungefär som extra förnamn. Det kan då upplevas som märkligt eller rentav felaktigt av många att sorteras på sitt mellannamn och inte på sitt riktiga efternamn. Vårt råd är därför att sortera på efternamnet om man känner till det eller om namnbäraren själv meddelar att denne vill bli sorterad på det andra namnet (efternamnet) – om detta är administrativt och datatekniskt görligt. Då väljer man uppställningen Olsson, Eva Holm.

Prepositionsvalet beror på vilket Irland man syftar på. Irland är ju dels namnet på en ö, dels namnet på en stat (som också bär det iriska namnet Eire).

Är det öbegreppet man vill framhäva, är det naturligt att säga på Irland. Då följer man en huvudregel som anger att prepositionen på används i samband med namn på öar och halvöar. Av samma skäl säger man på Gotland, på Island, på Bornholm, på Ven, på Skagen, på Kullaberg.

Det är oftast det geografiska öbegreppet som vi först och främst har i åtanke i de här sammanhangen. I en del fall skulle det bli ganska krystat med i, men i är i princip möjligt när man avser staten snarare än det geografiska området: i Nya Zeeland utövas den lagstiftande makten av ett enkammarparlament. Namn som Jamaica, Kuba, Sri Lanka och det plurala Filippinerna konstrueras oftast med på, detta oavsett vilken betydelsemässig aspekt man lägger in i uttrycken. I dessa fall är det emellertid så att öarna upptar samma geografiska områden som staterna.

Ned och ner går tillsammans med det ålderdomliga neder tillbaka på ett och samma ord i fornspråket. De tre orden har uppkommit genom att den fornspråkliga formen följt olika utvecklingslinjer. Neder är numera föga brukat utom som förstaled i några sammansatta substantiv: nederbörd, nederdel, nederkant, nederlag, nederparti, nedervåning.

Ned och ner har förstås samma betydelse. Detta innebär dock inte att de i alla sammanhang kan ersätta varandra: ned är den något formellare och skriftspråkligare formen, ner den vardagligare och talspråkligare. Sammanfattningsvis kan man säga att ned alltid kan användas, men eftersträvar man en ledigare stil kan ner vara befogat.

Adverben ned och ner används dels som s.k. verbpartiklar i uttryck som falla, hoppa, komma, lägga, stänka, titta ned eller ner, dels som första led i sammansättningar, t.ex. ned-/nerbruten, nedgång, nedisad, nedkalla, nedomkring, nedsmutsad, nedsänka, nedåt, nedöver. Alla dessa sammansättningar anges sedan 1986 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista också kunna ha variantformen ner-. I vissa uttryck kan dock endast ned användas: nedkomma ('förlösas'), nedkomst, nedlåta, nedslagen, nedstämd, nedsättande ('förklenande'), nedärva. Dessutom finns ibland skillnader mellan konkreta och överförda betydelser, som mellan nerslagen ('slagen till marken') och nedslagen ('deprimerad').

2004W08 eller v. 8, 2004?

Ordet vecka är så kort att det ofta inte behöver förkortas. Har man ont om utrymme, t.ex. i en tabell med begränsat utrymme, kan man förkorta det v.

Vill man omtala 'vecka 8 under år 2004' utan att i klartext ange veckans start- och slutdatum (16–22 februari 2004), vilket ju alltid är tydligast, kan man skriva v. 8, 2004.

Ibland ser man, även i svenska sammanhang, förkortningen W för vecka. Det är förstås ingen svensk förkortning utan en internationell symbol för begreppet 'vecka', härlett ur engelskans week. Det finns ingen som helst anledning att använda detta W i svenska texter. När man däremot skall ange tillverknings- eller förbrukningsdatum för produkter som skall ut på den internationella marknaden, bör man hålla sig till en internationell märkningsstandard. Denna standard (SS-ISO 8601) föreskriver då att veckor numreras enligt modellen 2004W08.

Detta meddelande eller detta meddelandet?

I standardskriftspråket är det obestämd form av substantivet som gäller efter bestämningsord som denna, detta och dessa, t.ex. denna uppsats, detta problem, dessa konstruktioner.

I det talade språket i vissa delar av landet, framför allt i syd och sydväst, är dock uttryckssätt som denna uppsatsen normala och fullt gångbara. I det talade språket i övriga landsdelar används i stället uttryckstypen den här uppsatsen, denna uppsats.

Det är alltså inte så att denna uppsatsen är ett felaktigt uttryckssätt, men det är ett uttryckssätt som är mindre gångbart i det allmänna skriftspråket.

Som infinitivform är stödja den klart vanligaste, för att inte säga helt dominerande formen, men även stöda accepteras.

Sedan ganska länge är stödjer accepterat vid sidan av det traditionellt sett korrekta stöder som presensform, och båda formerna förtecknas i ordböckerna. Båda de formerna är också vanliga.

Det finns en liten tendens att föredra stödjer i konkret betydelse – han stödjer sig på kryckorna – och stöder vid abstrakt betydelse – kommunen stöder förslaget. Men den uppdelningen är inte tvingande.

När ett adjektiv relaterar både till ett singularord och ett pluralord, gör man bäst i att upprepa adjektivet med rätt form framför respektive substantiv, alltså norsk fisk och norska skaldjur.

Alternativet är att hitta en annan formulering, t.ex. fisk och skaldjur från Norge.

Hushåller eller hushållar?

Verbet hushålla kan dels uppfattas som en sammansättning av hus och verbet hålla, dels som en bildning till substantivet hushåll.

Sammansättningsalternativet talar för att ordet böjs starkt som det enkla verbet hålla, d.v.s. hushåller, hushöll, hushållit. Det finns ju även en partikelverbsliknande konstruktion hålla hus, i vilken hålla böjs på detta sätt.

Den senare tolkningen talar däremot närmast för att hushålla skall böjas enligt första konjugationen, d.v.s. med ändelserna hushållar, hushållade, hushållat. I dagens språkbruk är det tveklöst så att den sistnämnda, svaga böjningen dominerar, ja den är i stort sett allenarådande. SAOL anger i utgåvan från 1998 endast svag böjning och det är alltså även det vi rekommenderar.

Varför blå i blåneka?

Det första belägget på blåneka i svenskan är enligt ordböckerna från 1913. Blå- fungerar i detta ord som förstärkande: att blåneka innebär att man kraftigt och envist bestrider något (ofta mot starka bevis elller mot bättre vetande).

Det finns fler ord där blå- används som ett slags förstärkningsled, t.ex. blåfrusen, blådåre, blåköra. Bakom blåneka ligger möjligen föreställningen om en person som blivit blå i ansiktet av ansträngning. I blåfrusen är kopplingen till färgen tydligare: huden har blivit så nedkyld att den antagit en blåaktig nyans. I blådåre och blåköraär det svårare att se kopplingen till just färgen blå, och i de flesta fall är blå- numer bara ett förstärkningsord. Blåljuga och blåvägra är exempel på två sådana ord som dykt upp i svenska dagstidningar under det senaste årtiondet.

Kan man skriva: Ekonomisk och miljöinformation?

Det är inte möjligt att göra en s.k. utbrytning av ett gemensamt led i detta fall, eftersom det är fråga om två olika konstruktioner: å ena sidan en tvåordsfras, ekonomisk information, och å andra sidan ett sammansatt ord, miljöinformation.

Korrekta skrivsätt vore däremot ekonomisk information och miljöinformation, ekonomi- och miljöinformation eller information om ekonomi och miljö.

Vid sidan av de traditionellt rekommenderade formerna skils, skilde, skilt har sedan flera hundra år tillbaka förekommit j-formerna skiljes, skiljs, skiljde, skiljt. Framför allt presens passivum-formerna skiljes och skiljs har länge varit etablerade, och skiljs är i dag vanligare än skils. I preteritum och supinum är dock skilde, skilt fortfarande i klar majoritet i bruket. Att j-formerna vinner mark beror sannolikt på påverkan från andra verb med slutändelsen -ja, där vissa får j i presens (döljs, säljs, väljs) och andra också i preteritum och supinum (följde - följt, tänjde - tänjt).

Både skils, skiljs, skilde, skiljde, skilt och skiljt är i dag helt accepterade former. Det kan dock fortfarande bara heta skilsmässa!

Ett citat kan kortas genom att en del av det ursprungliga yttrandet utelämnas. Sådan utelämning inuti citat markeras med tre punkter (...) för kortare avbrott, framför allt inuti en mening, och med tre tankstreck (– – –) för längre avbrott i texten.

Om tre punkter avslutar en mening, ska ingen ytterligare meningspunkt sättas ut. Däremot kan ett fråge- eller utropstecken följa på de tre punkterna. När man behöver förtydliga för läsaren att markeringen inte tillhör originaltexten, kan de tre punkterna sättas inom hakparenteser […]. Tre punkter inom hakparenteser förordas också om man t.ex. utelämnat bara en mening. I många textbehandlingsprogram förekommer de tre punkterna som ett enhetligt tecken (ibland kallat ellips). Mac: alt + . (punkt). Pc: alt + ctrl + . (punkt).

Bara tre tankstreck används i regel när hela stycken utelämnats. Då står de tre tankstrecken på egen rad. Större utelämningar i en löptext (flera meningar) kan också markeras med tre tankstreck inom hakparenteser [– – –], i synnerhet när utelämningen behöver tydliggöras för läsaren.

Exempel
I bilagan till budgetpropositionen har statsrådet uttryckligen sagt att "förändringar av skolan ... måste förankras hos dem som har det dagliga ansvaret för verksamheten".

"Det enda språk som då stod till buds var offentlighetens. Umgängesspråk av högre status [...] hade nog [...] ansetts som socialt olämpliga i hans [gemene mans] mun."

"För mig räckte det inte med att spela lördagar och kanske en kväll till i veckan. [...] Helt enkelt för att jag satte det här med att spela i första hand."

Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde i tomtföreningens styrelse, den 14 januari 1998.
– – –
Punkt 4
Det beslöts att föreningens namn hädanefter tecknas av ordföranden och kassören.

Både gett(s) och givit(s) är helt accepterade former. Många språkbrukare vill dock se en stilistisk skillnad mellan givit(s) och gett(s), där de förra formerna uppfattas som något formellare, skriftspråkligare och högtidligare, och kanske även något ålderdomligare. Formerna gett och getts är dock kända i skrift ända sedan 1600-talets mitt.

Gett är i nyare tidningstexter ungefär dubbelt så vanligt som givit. Mellan passivformerna getts och givits väger det betydligt jämnare. Att givits tycks stå sig bättre mot getts än givit mot gett kan kanske förklaras med att passivkonstruktioner över huvud taget är vanligast i just de stilarter som givit och givits enligt mångas åsikt främst hör hemma i.

Det latinska ordet sic betyder 'så'. Det kan sättas ut i citat och referat för att ange att något uppseendeväckande i texten faktiskt är korrekt återgivet.Det kan röra sig om ett stavfel, ett felaktigt ordval, en konstig formulering, en motsägelse eller någon annan lapsus.

Uttrycket sätts vanligtvis inom parentes och ofta kursiverat och följt av ett utropstecken: [sic!].

Vill man använda ett svenskare skrivsätt går det förstås bra att skriva [så!] eller bara [!] i stället.

Verbet växa har under lång tid haft två supinumformer: den svaga formen växt och den starka vuxit. Ingen form är mer korrekt än den andra, och båda är mycket frekventa i bruket.

Från början böjdes ordet starkt i de germanska språken, och så är det fortfarande i tyskan (wachsen-wuchs-gewachsen) och isländskan (vaxa-ox-vaxið). I svenskan övergick det redan under medeltiden till svag böjning i preteritum (växte). Som perfekt participform i betydelsen 'som uppnått en viss ålder och inte längre är barn' är den starka formen, vuxen, dock den enda möjliga.

Människor säger ibland att de i skolan fått lära sig att man inte ska använda växt om människor. Någon grund för en sådan regel finns dock inte.

Det är inte självklart huruvida man ska ha stor eller liten bokstav på Internet. Det var ursprungligen definitivt ett namn, och namn skrivs som bekant med stor bokstav. Men i dag har det också blivit en funktionsbeskrivande beteckning (i konstruktioner som trådlöst internet). Många tycker därför att det känns naturligt att skriva det med liten bokstav. Att tidningar allt oftare skriver internet med liten bokstav bygger mer på grafiska än på språkliga avvägningar. Man tycker helt enkelt att det är fult med versaler i löptexten. Att det är ett vardagsord och så frekvent, är knappast heller hållbara argument för att skriva det med liten bokstav.

Så länge det huvudsakligen beter sig som ett egennamn (det böjs t.ex. inte i bestämd form) förespråkar vi i första hand stor bokstav. Vore det ett generiskt ord, dvs. ett substantiv, borde det dessutom försvenskas mer: net borde skrivas nät och man skulle kunna böja det internätet (jfr telenätet, elnätet och systerordet intranät, vilket redan genomgått denna process). Trots detta anser vi att båda skrivsätten i dag måste accepteras.

Den tidigare rekommendationen var att skriva versalt, IT. I dag är det lika accepterat att skriva förkortningen gement, it. Det har tidigare funnits två skäl till den versala rekommendationen:

1) Rekommendationen om gemen skrivning gäller framför allt substantiviska ord (icke-namn) som är helt etablerade i det svenska allmänspråket (inkl. ordböcker). IT upplevdes från början av många som ett modeuttryck, ett symbolord med oklar innebörd – och med oviss livslängd. Den oklara innebörden finns kvar, men det måste i dag anses vara mycket etablerat i svenskan.

2) Man undviker gemen skrivning för förkortningar som kan sammanblandas med vanliga, fullständiga ord, vilket gäller de flesta förkortningar som innehåller vokaler. Eftersom det inte finns något annat ord it i svenskan är den risken i praktiken dock obefintlig.

Det bör påpekas att det allmänt är bättre att använda det fullständiga och mer väldefinierade uttrycket informationsteknik. Obs. även att det bör vara just informationsteknik, inte informationsteknologi. Det sista är en direktöverföring från eng. technology, som betyder 'teknik'.

Ordet tänk (ett tänk, tänket) används för det mesta synonymt med tänkande. Någon gång kan det också stå för tankar. Det består förstås av stammen i verbet tänka. Detta sätt att bilda ord är på intet sätt nytt. Andra sådana substantivbildningar är dyk, ligg, sug, strul och åk. Ibland vet man inte om det är substantivet som gett upphov till verbet eller tvärtom (jämför leka – lek, ropa – rop).

Dessa substantiv är korta och behändiga jämfört med andra som är bildade med ändelser, som tänkande, liggande, sugande, åkande, och kan därför vara fullt motiverade. Vissa av dem uppfattas dock som lite barnsliga. Det är inte så konstigt, eftersom den här ordbildningstypen är vanlig hos barn. Andra (som sälj och forsk) uppfattas nog snarast som jargong. Det finns därför skäl att uppmana till viss försiktighet med en alltför ymnig användning av dessa kortord.

Sätta punkt före eller efter citattecken?

Citattecken används bland annat vid återgivning av repliker (anföring) och vid återgivning av ett textparti som hämtats från en annan källa (citering). Följande regler kan anges för placering av citattecken i förhållande till olika skiljetecken.

1. När anföringen eller citatet utgör en egen, fristående mening, placeras punkt, frågetecken eller utropstecken framför det avslutande citattecknet:
"Det vore bra om vi hann med nästa buss."
"När kommer den då?"

Citatet räknas som en egen mening även när det föregås av en anföringssats som avslutas med ett kolon:
NN hade inte många besked att ge: "Det är i dag alldeles för tidigt att säga något om frågor som rör kundernas privatekonomi."

Citatet kan även vara uppstyckat genom en inskjuten anföringssats:
"Det är oroväckande", skriver NN i sin rapport, "att man inte längre kan lita på leverantörerna."

2. Är citatet inte en egen mening utan del av en övergripande mening, får citatet ingen egen punkt; däremot får ett ursprungligt fråge- eller utropstecken stå kvar:
Det är riktigt som han skriver "att det i dag inte finns någon förordning som ålägger högskolorna att trycka avhandlingar".
Tusen personer har fått svara på frågan "om det vore folkomröstning i dag, skulle du då rösta ja eller nej till ett svenskt medlemskap i EMU?".

När citatet står i inledningen av meningen, följs det avslutande citattecknet normalt av ett kommatecken, dock inte om citatet avslutas med ett fråge- eller utropstecken:
"Länge tvistade forskarna om vad som orsakat klimatförändringen, men i dag är de flesta eniga om att det är människans utsläpp i atmosfären som bär skulden", hävdar Aftonbladet tvärsäkert.
"Är det här det bästa vi har att visa i musikväg?" frågar sig signaturen NN.

Citatets frågetecken respektive utropstecken stryks när citatet avslutar en övergripande mening som i sig är en fråga eller ett utrop:
Är det klokt att ha med så personliga frågor som "Hur ofta brukar Ni gå till nattvarden"?

Punkt vid förkortning som avslutar ett citat behålls även när punkt följer efter avslutande citattecken:
Han upprepade det han tidigare påpekat om att "ta med sig karbiner, rep, slingor m.m.".

Många tror att postorten ska skrivas med stora bokstäver, liksom att det ska vara dubbelt mellanslag mellan postnummer och postort (gamla maskinläsningskrav hos Postens sorteringsmaskiner kan ligga bakom denna föreställning). Man ska i stället skriva på normalt vis, med postorten gement och med normalt, enkelt mellanslag: 441 96 Alingsås.

På brev till och från utlandet kan en förtydligande landskod skrivas ut före postnumret. Landskoderna utgörs i de flesta fall av tvåbokstavsbeteckningar: SE för Sverige, NO för Norge o.s.v.: SE-441 96 Alingsås.

Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 9 mars 2004