Veckans språkråd 2004

Vissa språkråd finns även inlagda i Frågelådan.

Veckans språkråd 2002
Veckans språkråd 2003
Veckans språkråd 2005
Veckans språkråd 2006

v. 52-1 Hur skriver man postnummer, boxnummer och postort?
v. 2 Sydostasien eller Sydöstasien?
v. 3 Hur uttalas kex?
v. 4 Hur informerar man om sin domänadress med å, ä, ö?
v. 5 Skriva ut http:// och www i webbadressinformation?
v. 6 Ska Förintelsen skrivas med stor eller liten bokstav?
v. 7 Var eller vart?
v. 8 Strax eller straxt?
v. 9 Ska lagar skrivas med stor eller liten bokstav?
v. 10 Andra, 2., 2:a eller 2 utgåvan?
v. 11 Vadå vaddå?
v. 12 Restaurant eller restaurang?
v. 13 Vartannat eller varannat hus?
v. 14 Citattecken eller kursiv runt namn och titlar?
v. 15 Punkt efter Internetadress som avslutar mening?
v. 16 Skriver man E-post eller e-post på visitkortet?
v. 17 En bordeaux gjord på cabernet eller en Bordeaux gjord på Cabernet?
v. 18 Första maj eller 1 maj?
v. 19 Stor bokstav på utländska partier?
v. 20 Berg- och dalbana, berg-och-dal-bana eller bergochdalbana?
v. 21 Mig veterligt eller mig veterligen har detta aldrig hänt tidigare?
v. 22 Tittar vi på vädret i morgon, regnar det
v. 23 Öyvind, Sao Paolo, Mocambique, Citroen eller Øyvind, São Paolo, Moçambique, Citroën?
v. 24 Föräldraförening eller föräldrarförening?
v. 25 Kan man skriva info för information?
v. 26 Aerobics, aerobic eller aerobik?
v. 27 KAFÉ ELLER KAFE – diakriter även vid stora bokstäver?
v. 31 Media skriver gärna om multimedia
v. 32 Längst till höger eller högraste?
v. 33 Till den det vederbör, eller finns det någon bättre fras?
v. 34 Uttal av dirigent och arkitekt?
v. 35 Uttal accessoir?
v. 36 Changera eller sjangsera?
v. 37 Varning för vinstvarning
v. 38 Utan urskillning eller utan urskiljning?
v. 39 Ställföreträdande eller tillförordnad chef?
v. 40 Uttal strategi?
v. 41 Kvalitativ = hög kvalitet?
v. 42 Justeringsman även om kvinna?
v. 43 Forum och fora
v. 44 Enäggstvillingar eller ettäggstvillingar?
v. 45 Spred eller spridde, spritt eller spridit?
v. 46 Hans näre vän?
v. 47 Är det skillnad på term och begrepp?
v. 48 Presens av överbrygga: överbryggar eller överbrygger?
v. 49 Ökande eller ökade sjukskrivningar?
v. 50 Användning av »gåsögon»
v. 51 Hur många förutom du/dig själv vill komma?
v. 52 För skoj eller skojs skull?
v. 53 Vad innebär det att två ord rimmar på varandra?




Hur skriver man postnummer, boxnummer och postort?

Många tror att postorten ska skrivas med stora bokstäver, liksom att det ska vara dubbelt mellanslag mellan postnummer och postort (gamla maskinläsningskrav hos Postens sorteringsmaskiner kan ligga bakom denna föreställning). Man ska i stället skriva på normalt vis, med postorten gement och med normalt, enkelt mellanslag: 441 96 Alingsås.På brev till och från utlandet kan en förtydligande landskod skrivas ut före postnumret. Landskoderna utgörs i de flesta fall av tvåbokstavsbeteckningar: SE för Sverige, NO för Norge o.s.v.: SE-441 96 Alingsås.

Boxnummer skrivs: Box 9215, Box 13573.




Sydostasien eller Sydöstasien?

Både Sydostasien och Sydöstasien är vanliga och riktiga former, men Sydostasien har ett visst övertag i bruket. Samma förhållande gäller avledningar som sydostasiat och sydostasiatisk kontra sydöstasiat och sydöstasiatisk.

Orden ost och öst är naturligtvis etymologiskt samhöriga, men öst är det gamla, från fornspråket ärvda ordet. Ost har kommit in i svenskan tillsammans med den stora mängd sjöfartsbeteckningar som från 1500-talet importerats från nederländskan, lågtyskan och tyskan. Det väderstrecksbetecknande ost, liksom avledningar och sammansättningar med detta ord (ostan, ostlig, ostvart, sydost, ostvind) har länge haft hävd inom sjöfarten, liksom inom meteorologin. Det är möjligt att detta språkbruk har spillt över något på allmänspråket och bidragit till att ost-formerna blivit vanligare inte bara i namn som Sydostasien och Ostasien utan också i andra sammanställningar (Ostkustbanan m.fl.).

I dagsläget går det knappast att hävda att ost-formerna vore att föredra på bekostnad av öst-formerna eller tvärtom. Vi får helt enkelt acceptera att vissa föredrar ost, medan andra föredrar öst och att det därför förekommer parallellformer som SydostasienSydöstasien, ostligöstlig, nordostnordöst etc.




Hur uttalas kex?

I Språknämndens uttalsordbok är bägge uttalen medtagna, både det med k-ljud och det med ett tj-ljud. Där påstår vi inte att det ena uttalet skulle vara bättre än det andra. Det finns dock en viktig skillnad mellan dem: det med tj-ljud som i köpa har en tydligare regional förankring; det hör främst hemma i södra och västra Sverige. Det med k-ljud som i kapa används inom resten av språkområdet, inklusive svenskan i Finland. Men bägge uttalen är som sagt korrekta.

Det vanligate mönstret i svenskan för k före vokal är att k-ord vars första vokal är e, i, y, ä och ö uttalas med tj-ljud (kind, kika, kedja m.fl.) medan övriga vokaler ger uttal med /k/. Vissa lånord följer originalspråkets uttal, medan andra försvenskas. Och rätt ofta kan båda uttalen förekomma, ett som följer originalspråket (kex med k-ljud som i eng. cakes) och ett som försvenskats (kex med tj-ljud).





Hur informerar man om sin domänadress med å, ä, ö?

Numer kan man som bekant ha Internetadresser med andra tecken än a–z, s.k. IDN-adresser, t.ex. se-adresser med å, ä, ö, é och ü. Skaffar man en sådan adress bör man åtminstone under de närmaste åren också ha kvar sin gamla a–z-adress. Hur infomerar man då om sina adresser på visitkort, brevpapper etc.? Det räcker ofta med bara IDN-adressen både till svenska och utländska kontakter. Folk vet i regel att det går bra att slopa diakriterna, och utlänningar ser ofta inte ens diakriterna utan läser å och ä som ett a. Har man utrymmet, kan man dock gott ge båda adresserna.
De nya domänerna fungerar än så länge sämre i e-post. Man bör därför åtminstone skriva ut a–z-adressen: info@spraknamnden.se. När e-postprogrammen börjar kunna hantera de nya domänerna bättre, kan man också ge IDN-adressen: info@språknämnden.se.

En viss spridning tycks det ha fått att låta IDN-adressen gå till de svenskspråkiga webbsidorna på ens webbplats, medan a–z-adressen går direkt till dess engelskspråkiga sidor (när man har sådana). Många Internetanvändare kommer dock fortsätta att automatiskt använda a–z-adresser när de besöker en webbplats, och då kan det vara förvirrande med den strukturen. Det är alltså bättre att låta de båda domänadresserna gå till samma sidor.




Skriva ut http:// och www i webbadressinformation?

Det går bra att skriva bara språknämnden.se, i synnerhet när utrymmet är knappt. Än så länge dominerar adresserna som inleds med "www." stort (gäller särskilt domänen se), och det har utvecklats en tolkningskonvention där förkortade adresser antas vara inledda med "www.". Webbadresser kan i dag dock också se ut på andra sätt: http://spraakbanken.gu.se, http://www2.echo.lu o.s.v. När man har utrymme, och när det är viktigt att ange adressen exakt, bör man därför åtminstone skriva ut adressen med www: www.språknämnden.se. Allra tydligast är dock att ange den fullständiga adressen, d.v.s. den exakta adress som ska skrivas in i adressfältet: http://www.språknämnden.se.




Ska Förintelsen skrivas med stor eller liten bokstav?

Grundregeln är att historiska händelser och perioder skrivs med gemena bokstäver, vilket framgår av "Svenska skrivregler":
"Historiska händelser och perioder skrivs med liten bokstav: andra världskriget, trettioåriga kriget, franska revolutionen, de långa knivarnas natt, boxarupproret, slaget vid Hastings, stenåldern, medeltiden, tredje republiken, inkariket, romarriket."

När det gäller denna historiska händelse, eller snarare skeende, bör man enligt vår uppfattning dock överväga stor bokstav, eftersom det annars kan bli svårt att uppfatta att det är ett visst historiskt skeende som åsyftas (likheten med substantivet förintelse[n] förvirrar). Den här benämningen skiljer sig något från de benämningar som räknas upp i skrivreglerna genom att den inte innehåller något ord eller någon orddel som betecknar period (som krig) eller historisk händelse (t.ex. slag). För tydlighetens skull är det alltså rimligt att använda stor bokstav, särskilt när uttrycket förekommer mer lösryckt, d.v.s. utan andra hänvisningar till exempelvis andra världskriget. Det kan dock inte heller anses fel att följa grundregeln. I ett givet textsammanhang bör man lämpligen bestämma sig för ett av skrivsätten, och vi anser då som sagt att mycket talar för stor bokstav.




Var eller vart?

Frågeordet var anger befintlighet och vart anger riktning. Svaret på var? är där, och svaret på vart? är dit. Var är nyckeln? frågar vi när vi vill veta var den befinner sig. Vart åker du? lyder frågan när man efterfrågar målet för en resa.

I många delar av Sverige har man i talspråket samma ord för var och vart, liksom det på engelska alltid heter where. Många säger alltså både Vart for han? och Vart bor han? I skrift bör dock skillnaden upprätthållas.





Strax eller straxt?

Den korrekta formen är strax. Formen straxt är från början en felaktigt bildat form, där t:et på slutet har kopierats från andra adverb som slutar på t, t.ex. genast. Straxt dras alltså med en onödig förlängning, som dessutom gör uttalet något mer komplicerat. Straxt, som förekommit i skrift åtminstone sedan 1600-talet, har dock bitit sig fast i det vardagliga språket så till den grad att det måste accepteras som en ledigare formvariant. I sakprosetext förekommer straxt däremot endast marginellt.





Ska lagar skrivas med stor eller liten bokstav?

Officiella benämningar på lagar och andra författningar skrivs med liten bokstav: lagen om allmän försäkring, lag om rätt till medbestämmande i arbetslivet, vägtrafikförordningen. Detta skrivsätt kan användas även vid kortbenämningar: medbestämmandelagen, kommunallagen. Även balkar skrivs med liten bokstav. Samma rekommendationer ger Myndigheternas skrivregler.

Initialförkortningar för lagar kan skrivas både med stora och små bokstäver: MBL eller mbl (medbestämmandelagen).





Andra, 2., 2:a eller 2 utgåvan?

Vid ordningstal behöver i många fall bara siffran anges: 2 utg., 8 juli etc. I andra fall är det bäst att skriva med bokstäver: andra gruppen, tredje konkursen. Vid högre ordningstal går det också att använda kolon: 25:e festivalen, 75:e årgången. I viss facktext förekommer punkt vid ordningstal: 2. uppl., 3. bataljonen. Detta skrivsätt avråder vi från.




Vadå vaddå?

Stavningsvarianten vaddå är relativt vanlig i bruket, varför man kan undra om det är korrekt att skriva så. Många betraktar det som en vardaglig eller talspråklig form. Men något talspråksuttryck är det inte – det resulterar inte i något annat uttal än vadå. Dessutom är ordet vadå i sig en vardaglig form av vad. Något berättigande eller motiv för vaddå är alltså svårt att se. Det får snarast betraktas som en stavningslek, ungefär som många har en förkärlek för att skriva oxå och dax (som förstås bör skrivas också och dags).




Restaurant eller restaurang?

I dag bör man stava ordet restaurang. Tidigare skrev man dock ofta restaurant. Det tidigaste belägget för den stavningen daterar sig till 1865, medan restaurang är belagt från 1889. Stavningen restaurang har samma orsak som så många andra svenskanpassade stavningar av franska lånord: man vill närma skriften till uttalet.





Vartannat eller varannat hus?

Det heter vartannat vid neutrumord (som hus). Det finns andra ord som beter sig som varannan i den mening att de uppvisar s.k. inre böjning. Det ord man i första hand kommer att tänka på är väl halvannan, ett gammalt ord för 'en och en halv', t.ex. halvtannat år.

En annan grupp av liknande ord utgörs av dem som slutar på -dera, t.ex. endera - ettdera, ingendera - ingetdera, någondera - någotdera, vardera - vartdera och vilkendera - vilketdera. En skillnad är dock här att den sista leden, -dera, inte kan böjas. Även i varenda - vartenda och vareviga - varteviga förekommer inre böjning.





Citattecken eller kursiv runt namn och titlar?

Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc., liksom namn på fartyg och liknande, markeras i löpande text ofta med citattecken eller kursiv. Om det tydligt framgår eller är känt vad som är titel eller namn, är en sådan markering dock onödig och bör normalt undvikas. Artikeln stod att läsa i Dagens Nyheter.
Vi såg Hemsöborna på tv häromdagen.
Titanic kolliderade med ett isberg 1912.
Citattecken eller kursiv är dock motiverat om gränsen mot omgivande löptext annars blir otydlig eller om det finns risk för missförstånd.

Han berättade att han hade sett "Hon dansade en sommar" första gången i Paris.
"Carl Philip" väntas till Drottningholm vid 7-tiden.




Punkt efter Internetadress som avslutar mening?

I dag kan man utgå från att så gott som alla människor vet att webb- och e-postadresser inte ska avslutas med punkt, och därför går det bra att sätta ut punkt efter en sådan meningsavslutande adress. Av tydlighetsskäl bör man dock försöka att i första hand placera adressen på annan plats i meningen.

"Vår adress är x" kan skrivas "X är vår adress", "Adressen X går till vår webbplats" etc. När adressen tydligare behöver urskiljas i en omgivande textmassa, kan man också lägga den mellan tecknen < och > med meningens punkt efter parentesen: Min adress är <Emil.Emilsson@bolaget.se>.





Skriver man E-post eller e-post på visitkortet?

Förkortningen e i e-post står för 'elektronisk' och skrivs gement. Frågan om stor eller liten bokstav på visitkort handlar inte om ordet e-post utan om huruvida rubriker på ett visitkort ska skrivas med stor eller liten bokstav. Valet är i det avseendet helt fritt, men ser man tel., fax o.s.v. som ett slags rubriker, är versal kanske mest naturligt. Huvudsaken är att man är konsekvent: skriver man Fax och Tel. ska man också skriva E-post; skriver man mobil: och postadress: skriver man också e-post:.

Är utrymmet knappt kan man ibland helt hoppa över dessa rubriker. Webbadresser, mobilnummer etc. visar i sig vad de är, så i många fall är rubrikerna redundanta. Har man satt ut rubriker som tel. och fax är det dock snyggast att ha rubriker även för annan kontaktinformation.




En bordaux gjord på cabernet eller en Bordeaux gjord på Cabernet?

Druvnamn skrivs i likhet med andra växtsorter med liten bokstav. Precis som man skriver blåsippa och åkeröäpple, skriver man chardonnay, cabernet sauvignon, pinot gris, pinot gris-druvan. Att man så ofta ser druvor skrivna med stora begynnelsebokstäver beror dels på påverkan från andra språk (via etiketterna), dels på att druvbeteckningarna ofta ses som en del av namnet på ett specifikt vin.

Med liten bokstav skrivs också mycket etablerade vin- och sprittyper, vilka även brukar substantiveras: en bordeaux (bordeauxen), beaujolais, bourgogne, barolo, rioja, sauternes, chianti, valpolicella, madeira, sherry, vermouth, champagne, marsala, cognac, armagnac, calvados, port. Trots att dessa vin- och spritsorter bara kan komma från ett visst geografiskt område (med samma namn), bör de alltså i första hand betraktas som typer. Vad som är en typ eller inte är inte alltid lätt att veta, men utöver de ovan uppräknade är det mycket få, om några, som kan anses utgöra just etablerade typer.

Som sortbeteckningar kan också räknas dryckestyper eller andra beteckningar (t.ex. kvalitetsbeteckningar) som inte går tillbaka på ett geografiskt namn, som vin de paille, eiswein, spumante, trocken och reserva.

När man avser ett geografiskt begrepp används stor bokstav: ett vin från Bordeaux, viner från Madeira. Med stor bokstav skrivs även sammansättningar som Loirevin och Rhônevin, som inte är bestämda vintyper. Även produktnamn skrivs förstås med stor bokstav: en flaska Beaujolais Royal.




Första maj eller 1 maj?

Man kan skriva på båda sätten. Just i detta datum är det vanligt att man skriver med bokstäver, alltså: första maj. I sammansättningar skriver man helst ihop allt: förstamajblomma, förstamajkommitté, förstamajtåg.





Stor bokstav på utländska partier?

Det här är en komplicerad fråga utan entydiga regler. Men i princip ser bruket ut så här: substantiviska beteckningar som kristdemokraterna, republikanerna och de gröna skrivs med liten bokstav. Mycket välkända, i svensk press frekventa partinamn som venstre, labour m.fl. skrivs i analogi med svenska riksdagspartier med liten bokstav (jfr socialdemokraterna, moderaterna m.fl.). Andra namn på partier, i synnerhet fullständiga partinamn, skrivs med stor bokstav: Fria demokratiska partiet, Kristligt sociala unionen, Konservative folkeparti, Radikale venstre. Initialförkortningar för utländska partinamn brukar skrivas med stora bokstäver: CDU, FPÖ.Beteckningar för regeringar och parlament skrivs i likhet med riksdagen och regeringen med liten bokstav: stortinget, duman, knesset.

Användningen av stor och liten bokstav på detta område är splittrat och delvis ologiskt. Framtiden får utvisa vilket bruk som vinner.




Berg- och dalbana, berg-och-dal-bana eller bergochdalbana?

I den aktuella sammansättningen utgörs förleden av treordsfrasen berg och dal. Till denna förled har efterleden bana fogats. Sammansättningar av denna typ kan i princip skrivas på tre sätt:
berg-och-dal-bana
, berg och dal-bana, bergochdalbana.

Mot den andra av dessa varianter kan man invända att den bygger på att läsaren omedelbart lyckas identifiera frasen berg och dal, vilket kanske inte alltid är givet. Mot den tredje kan man invända att den är svårläst. Därför är nog den förstnämnda, berg-och-dal-bana, den tydligaste.

Berg-och-dalbana, som SAOL rekommenderar, liksom berg- och dalbana, är mindre lyckade, eftersom de ger ett intryck av att en bergbana skulle vara inblandad.




Mig veterligt eller mig veterligen har detta aldrig hänt tidigare?

Det kan heta på bägge sätten, oavsett om betydelsen är 'såvitt jag vet' eller 'enligt vad jag vet'. Orden veterligen och veterligt är exempel på två i stort sett utbytbara adverb som tillkommit på olika sätt med utgångspunkt från samma grundord, det numera föga använda adjektivet veterlig. Pronomenet står i objektsform: mig, dig, henne, oss etc.

Veterligen och veterligt används även utan något pronomen: Veterligen/veterligt har detta aldrig hänt tidigare. Betydelsen är då 'såvitt man vet' eller 'enligt vad man vet'. I dessa opersonliga konstruktioner är veterligen vanligast.




Tittar vi på vädret i morgon, regnar det

Meteorologerna i tv formulerar sig ofta på ungefär följande sätt: "Om vi tittar på vädret i övermorgon, blir det regn och rusk i stora delar av landet.” Det vore väl i så fall bäst att inte titta på vädret i övermorgon då, så skulle vi kanske slippa regn och rusk, vill man kanske påpeka.

Den här typen av konstruktion är en språkvårdsklassiker. Ofta får meningen ”Tittar man på en skalbagge uppifrån, sönderfaller den i fyra delar” symbolisera själva fenomenet. Felet, som knappast leder till något missförstånd och därför inte kan ses som särskilt allvarligt, består närmast i att det villkor man ger i bisatsen inte kan utgöra en rimlig logisk förutsättning för utsagan i huvudsatsen. Det är ju inte så att skalbaggen sönderfaller i fyra delar bara för att man tittar på den. En bättre formulering av bisatsen vore därför ”tycks den sönderfalla i fyra delar”. Och vädermeningen kunde lämpligare formuleras ”Om vi tittar på vädret i övermorgon, kan vi se att det blir regn och rusk i stora delar av landet”.




Öyvind, Sao Paolo, Mocambique, Citroen eller Øyvind, São Paolo, Moçambique, Citroën?

Det kan förvisso ibland vara svårt att veta vad som är rätt och fel i olika språk, och någon gång kan det vara svårt att åstadkomma ett s.k. diakritiskt tecken (ringar, prickar, streck etc. vid bokstäver) på datorn, i skrivaren eller i tryckeriet. Som regel är detta dock inget problem i dag. Namn som skrivs med något latinskt alfabet bör därför återges i originalskick. Precis som vi alltså bör återge ï, ê och ø i svenska texter, bör utländska skribenter återge å, ä och ö när de skriver ut svenska ord med dessa tecken.

Detta gäller i första hand hanteringen av egennamn, både personnamn och geografiska och andra egennamn. När det gäller de geografiska namnen finns det ju emellertid en hel del s.k. exonymer, namn som av hävd har en speciell svensk form som mer eller mindre avviker från den genuina formen, t.ex. Köpenhamn (i stället för København). Dessa namn hamnar naturligtvis utanför räckvidden för denna tillämpning av diakritiska tecken.

Tangentkommandon för flertalet diakritiska tecken finns beskrivna i Svenska skrivregler. Vet man inte hur ett visst tecken tas fram på tangentbordet, finns även andra metoder:
1) klistra in tecken t.ex. via Symbolmenyn i Word
2) ändra språkinställningar i ordbehandlingsprogrammet eller webbläsaren eller teckenuppsättning i Kontrollpanelen/Tangentbord till annat språk
3) använda tangentkommandon (exempel: alt + 0199 = Ç i Windows).




Föräldraförening eller föräldrarförening?

Det heter föräldraförening. Ordet föräldrar slutar visserligen på r, men detta r är en pluraländelse och sådana ändelser brukar inte tas med när ordet används som förled i sammansättningar. Jämför även sammansättningar som föräldraansvar, föräldraledig, föräldralös, föräldramöte etc. (Det finns dock som alltid undantag, t.ex. ögon och öron, som utgör förleden i ögonläkare och öronmärka.)

I detta sammanhang kan nämnas att singularformen förälder är en relativt ny företeelse i svenska språket. Medan pluralformen föräldrar fanns med redan under fornsvensk tid, härrör det äldsta skriftliga belägget på singularen förälder från 1888. Ordformen kom därtill inte i mer allmänt bruk förrän under 1960- eller 1970-talet, då den introducerades i bl.a. lagtexter och i vissa andra sammanhang (t.ex. inom skolväsendet) där man har bruk för ett sammanfattande ord som betecknar en ensamstående vårdnadshavare eller den ena av två vårdnadshavare, d.v.s. betydelsen 'endera fadern eller modern'. När singularen förälder började spridas, förekom det en hel del reaktioner från ”vänner av ordning”, som tyckte att det var en alldeles förskräcklig ordform. Senare har det ju visat sig att den är ytterst praktisk.




Kan man skriva info för information?

Det är både acceptabelt och korrekt att använda info som ett kortord för information. Det är i dag ett etablerat kortord, precis som korr för korrektur och ex för exemplar. Info har dock en vardagligare karaktär än information. Det passar därför inte i alla texttyper och sammanhang. Info har samma genus som information, d.v.s. n-genus: infon, pressinfon.




Aerobics, aerobic eller aerobik?

Aerobics bör försvenskas till formen aerobik. I SAOL anges bara aerobics (som oböjligt). Men engelska ord på -ics motsvaras ju ofta av svenska ord på -ik: geneticsgenetik, mathematicsmatematik, phoneticsfonetik, politicspolitik. Det finns därför inte någon anledning att tveka i fråga om formen aerobik, som dessutom numer är väletablerat i svenskt språkbruk. Ordet bör gärna, precis som akrobatik, fonetik, genetik, matematik och politik, uttalas med betoningen på den sista stavelsen. Adjektivformen är aerobisk: aerobisk dans.





KAFÉ eller KAFE – diakriter även vid stora bokstäver?

I svenskan sätts accenttecken och andra diakritiska tecken ut även vid versaler: idé, kafé, São Paolo, Citroën, crêpes, men även alltså IDÉ, KAFÉ, SÃO PAOLO, CITROËN, CRÊPES.





Media skriver gärna om multimedia

Ordet medium heter medier i plural. Som första led i en sammansättning heter det medie-, t.ex. massmediepolicy. Media är en latinsk pluralform – som inte går att böja i bestämd form. Obs. också att alla -ium-ord i övrigt har svensk, inte latinsk böjning: akvarier , stipendier etc., inte akvaria.

Två undantag här är dels multimedia, dels media i betydelsen 'de samlade mediebranscherna (tv, radio, tidningar, reklam), medievärlden', med de typiska språkexemplen "folk i media", "jag jobbar inom media". Observera dock att det då används oböjt, d.v.s. man talar bara om "media", inte om t.ex. "rysk(a) media". Det är ett lite slängigt uttryck – som är språkligt svårhanterligt. Den som brukar använda media i den här betydelsen bör i andra användningar ändå använda medier: "materialet kan lagras i olika datormedier".

Sammansättningar som multimedieutbildning fungerar precis som medieforskning och akvariefisk väl, men multimedia ensamt är precis som media en olycklig språkform. Som alternativform förekommer dock alltmer multimedier i svenskt språkbruk, och även SAOL och Nationalencyklopedins ordbok förespråkar det. Använd alltså hellre det.

Ett annat skäl att vara försiktig med uttrycket är att det är så vagt. Som framgår av dess beståndsdelar (multi + medium) handlar det bara allmänt om att flera medier samspelar på något sätt (t.ex. ljud, bild och ljus). Eftersom sådana möjligheter i dag är standard i nya datorer, s.k. multimediadatorer, kommer begreppet på sikt troligen att bli meningslöst (om det inte redan är det).





Längst till höger eller högraste?

Några superlativformer av höger och vänster tas inte upp i gängse ordböcker. Högraste och vänstraste förekommer dock, kanske framför allt i det talade språket. Betydelsen är förstås 'som befinner sig längst till höger (vänster)'. De äldsta beläggen på dessa ord är från 1960-talet. Högraste och vänstraste, som hör hemma i något ledigare stil, har möjligen ett begränsat användningsområde, men ibland är de i sin korthet praktiska. Tänker man t.ex. på måltavlor på en skjutbana som är uppställda på en rad som sträcker sig från vänster till höger, är det kortare och behändigare att säga "de högraste måltavlorna" än "måltavlorna längst till höger". Engelskan har ett uttryckssätt som påminner om högraste och vänstraste, nämligen rightmost och leftmost.





Till den det vederbör, eller finns det någon bättre fras?

På engelska brev och dokument kan det stå to whom it may concern. Sådana dokument har alltså ingen namngiven adressat utan ska kunna visas upp för de personer som enligt dokumentets innehavare kan vara berörda eller ha intresse av det. Till den det vederbör är en fras som förvisso stundom används på svenska, men vi avråder från det. I stället bör man precisera antingen innehavaren av en viss funktion, t.ex. Till personalchefen, Till säljansvarig eller Till it-ansvarig, eller det dokumentet handlar om, t.ex. Information om nya miljöriktlinjer eller Pressmeddelande om regeringens flyktingpolitik.





Uttal av dirigent och arkitekt?

Ibland får man höra, inte minst av fackmänniskor inom respektive område, att det enda korrekta uttalet är /dirigent/ med g-ljud respektive /arkitekt/ med k-ljud. Det stämmer inte. Dirigent och dirigera kan uttalas både med sje- och g-ljud, och arkitekt både med tje- och k-ljud. Olika uttal avspeglar ofta från vilket språk ordet närmast lånats in i svenskan, t.ex. från tyska, italienska eller franska.

Dirigera går ytterst tillbaka på latinets verb dirigere, 'styra; rikta; rätta'. Som musikterm har ordet antagligen tagit vägen in i svenskan via tyskan, och därifrån fått uttalet med /g/. Franskan har dock ett sje-ljud.

Arkitekt går tillbaka på grekiskans arkhitektan 'byggmästare', till arkhi 'förnämst' och tekton 'timmerman'. Till oss har det kommit från latinets architectus via franskans architecte, med sje-ljud, och tyskans architekt, med tje-ljud. För många grekiska lånord har vi i svenskan behållit det grekiska k-ljudet, vilket traditionellt och i dag delvis alltså även gäller arkitekt.



Uttal accessoir?

Accessoir bör uttalas med /ks/. Detsamma gäller ord som acceptera och accent.

Uttalet av cc som /ks/ följer huvudregeln att bokstaven c motsvarar /s/ endast när den omedelbart följs av e, i eller y. I övriga ställningar uttalas c som /k/. Det första c:et i acceptera uttalas alltså som /k/ därför att det följs av ytterligare en konsonantbetecknande bokstav. Det andra c:et uttalas som /s/ därför att det följs av e. (Här bortses från uttalet av ordet och samt de kombinationer för sj- och tj-ljud som c kan ingå i, nämligen ch, sc och sch, t.ex. i ord som check, chef, crescendo, dusch. I ett fåtal ord, däribland scen, står dessutom kombinationen sc för /s/. Den mycket vanliga förbindelsen ck följer huvudregeln, även om c och k här uttalsmässigt smälter ihop till en enhet.)

Det är inte särskilt många ord som innehåller kombinationen cc. Typiskt för dem alla är att de är importerade. Några bland de vanligaste är accelerera, accent, acceptera, access, accessoarer, accident, accis, occidental, occitanska och succé samt naturligtvis ett antal ord som är ordbildningsmässigt besläktade med dem. I dessa ord bör alltså cc uttalas /ks/.




Changera eller sjangsera?

Detta franska lånord, som bl.a. betyder 'förändras [till det sämre]', skrivs normalt changera. Den stavningen följer mönstret för hur franska ord brukar försvenskas. I changera står både ch och g för sje-ljud. De två sje-ljuden utgör en ljudanhopning som ibland kan få tungan att slinta, något som kan vara en förklaring till att en folkligare uttalsvariant har utvecklats. Det är på detta uttal som den nyare stavningen sjangsera är baserad. Även denna stavning tas upp i vissa ordböcker, t.ex. Bonniers svenska ordbok och Nationalencyklopedins ordbok. Det är en stavningsform som har ett tydligt drag av vardaglighet och som därför inte passar in i riktigt alla texttyper.

SAOL tar även upp stavningen chansera, men den formen saknar stöd i det gängse uttalet. Vi avråder därför från den formen.




Varning för vinstvarning

På senare tid har ordet vinstvarning förekommit alltmer i dagstidningarnas ekonomiska texter och i etermediernas ekonomiprogram. Så här låter det exempelvis i en tidningstext från 1997: ”En av fredagens förlorare blev S-E-Banken som lämnade en vinstvarning för fjärde kvartalet.” Den oinvigde tycker med rätta att det låter egendomligt att man i en sammansättning förenar det positivt laddade vinst med det negativt laddade varning . Man brukar ju varna för något negativt, farofyllt eller oönskat: frostvarning, halkvarning, lavinvarning, skjutvarning, stormvarning, men varför vill man varna för vinst?

Ett tidningsbelägg från 1998 klargör vad det är fråga om: ”Under onsdagen cirkulerade rykten om att Ericsson skulle gå ut med en så kallad vinstvarning, ett meddelande om att koncernens vinst blir lägre än väntat. Detta dementerades dock av bolaget.” Här har skribenten visserligen bemödat sig om att förklara ordet, men ännu bättre hade det varit om ordet hade undvikits helt och hållet. Vi vill starkt avråda från vinstvarning. Ordet är helt enkelt vilseledande och bör därför i alla sammanhang ersättas med något bättre uttryck.




Utan urskillning eller utan urskiljning?

I ordböckerna kan man träffa på både urskillning och urskiljning, men de tillskrivs då olika betydelser. Urskillning betyder 'omdöme' (i synnerhet gott sådant), 'insikt', 'förstånd', 'takt' och dylikt. Urskillning konstrueras vanligtvis med prepositionerna med och utan, man kan t.ex. göra något med eller utan urskillning. Urskiljning betyder 'avskiljande', 'bortskiljande', ett ord som således har en konkretare innebörd. Orden bör om man följer ordböckerna alltså inte förväxlas.

Bägge substantiven är bildade till verbet urskilja. Den j-lösa formen är gammal, och att detta j en gång har försvunnit beror nog på att det medför en uttalslättnad; jämför ordet skillnad, i vilket också j har försvunnit.

Även om urskillning är ordböckernas form för betydelsen 'omdöme' etc., är det mycket vanligt i bruket att urskillning och urskiljning blandas ihop, även hos erfarna skribenter. Trots detta är det klokast att fortsätta iaktta den skillnad mellan orden som ordböckerna redovisar.




Ställföreträdande eller tillförordnad chef?

Med ställföreträdande avses enligt Svenska Akademiens ordbok “om person: som är ställföreträdare för ngn, som är i ngns ställe l. representerar ngn, som är ställföreträdare“, och i Svensk ordbok och Nationalencyklopedins ordbok ges förklaringen “som tillfälligt ersätter ngn annan“. Med tillförordnad avses enligt Svensk ordbok och Nationalencyklopedins ordbok “som förordnats att (i ordinarie innehavares ställe) under viss tid inneha tjänsten“.

Att döma av ordböckerna tycks det alltså vara ganska klart vad som avses med benämningarna ställförträdande och tillförordnad. När det sedan gäller att i praktiken välja mellan de två benämningarna är det ändå inte så lätt. Detta framgår inte minst av hur orden används i t.ex. tidningstexter. Man kan i dem konstatera att det finns många tjänste- eller uppdragsbenämningar som föregås av såväl ställföreträdande som tillförordnad, t.ex. generaldirektör, ordförande, partiledare, utrikesminister.

Man kanske kan säga att ordet ställföreträdande betonar det tillfälliga i uppdraget men också ansvaret för att vissa arbetsuppgifter blir utförda. En ställföreträdare kan naturligtvis utses på förhand, för att denne skall vara beredd att tillfälligtvis rycka in när den normalt ansvarige är frånvarande. Med tillförordnad betonas enligt ordböckerna snarare förhållandet att någon tar över en annans tjänst och då kanske mer eller mindre sköter hela tjänsten. Ett uppdrag som tillförordnad gäller under en något längre men ändå begränsad tid. Man får nog också anta att det bakom ett tillförordnande i allmänhet finns ett styrelsebeslut. Exempelvis utses ofta en tillförordnad chef för en tid under vilken det saknas en ordinarie chef, d.v.s. i väntan på att en ordinarie befattningshavare skall utses. Eftersom den som tillförordnas ofta tar steget upp från en lägre tjänst, förknippas nog förordnandet i regel även med en högre ersättning för arbetet. Detta sista gäller kanske inte automatiskt för den som under någon dag eller vecka är sin chefs ställföreträdare.

Benämningen ställföreträdande kan vid bristande utrymme förkortas stf. , tillförordnad kan förkortas tf.




Uttal strategi?

Sje-uttal och uttal med /g/ är lika accepterat. Tidigare har också ett uttal med /j/ (som i gina) förekommit, men något sådant förekommer knappast längre. Som det ursprungliga och traditionella uttalet brukar det med /g/ uppfattas. Det är en spridd uppfattning att uttalet med sje-ljud skulle vara en sentida innovation, som tillkommit under den senare hälften av 1900-talet. Flera ordböcker från 1800-talet förtecknar dock uttalet med sje-ljud.

Under 1900-talets första hälft är det dock endast uttalet med /g/ som uppges i ordböckerna. Först i SAOL:s tionde utgåva (1973) tas sje-uttalet med. I den elfte och den tolfte utgåvan (1986 respektive 1998) är de två uttalsformerna dock helt likställda. I Norstedts svenska uttalslexikon (1997) har sje-uttalet t.o.m. uppgraderats till normalform.





Kvalitativ = hög kvalitet?

Adjektivet kvalitativ betyder 'som har att göra med kvalitet', 'som avser kvalitet(en)', t.ex. kvalitativa förbättringar, 'förbättringar i fråga om kvaliteten'. Ofta står kvalitativ i motsatsställning till kvantitativ med betydelsen 'som avser mängd(en), kvantitet(en)'. En forskningsstudie eller en undersökning kan alltså i princip vara kvalitativ utan att för den skull vara särskilt bra, d.v.s. av särskilt god kvalitet. I bruket är det dock mycket vanligt att kvalitativ får betyda 'som har hög kvalitet' (i exempel som kvalitativa tv-program). Vårt råd är att av tydlighetsskäl alltid förse kvalitativ med en värderande bestämning, t.ex. högkvalitativa/lågkvalitativa tv-program.




Justeringsman även om kvinna?

Många uppfattar säkerligen benämningen justeringsman som tillämplig även på kvinnor. I Sveriges riksdag finns det ju sedan ett antal år en kvinnlig talman, och den benämningen är nog inte många som vill ersätta; tilltalet ”fru talman” är helt accepterat. Riksdagens ledamöter, ofta även de kvinnliga, kallas dessutom sedan gammalt riksdagsmän. Men i detta senare fall finns det säkerligen fler som förespråkar benämningen riksdagsledamot, som de uppfattar som könsneutral.

En mer könsneutral och därför bättre benämning än justeringsman är justerare. Om man trots allt har betänkligheter mot den benämningen, kan man formulera sig på ett sådant sätt att man inte behöver använda något personbetecknande substantiv. Man kan t.ex. skriva ”till att justera protokollet utsågs/valdes NN”.



Forum och fora  

Den latinska pluralen för forum, 'torg, mötesplats; kommunikationskanal', är fora. Det kan alltså aldrig heta ett fora, en form man möter ibland. På svenska är det dock bättre att böja ordet ett forum flera forum; jämför ett rum flera rum. Även för ett ord som centrum är det bättre att bara använda svensk böjning: ett centrum flera centrum.




Enäggstvillingar eller ettäggstvillingar?

Räkneordet en/ett har sedan gammalt fått just formen en- i sammansättningar, även när nästa led i sammansättningen är neutrum: engifte, enrum, enskifte, ental, envälde, enspårig, enspråkig etc. Detta har att göra med att den form som uppfattas som den ”oböjda” är den som använts i sammansättningar. Detta är det äldsta mönstret, och motsvarande gäller även när första ledet är ett adjektiv, där neutrumformen inte heller normalt används i sammansättningar (det heter ju t.ex. rödvin inte röttvin, färsköl inte färsktöl, kallbad inte kalltbad o.s.v.).

Sedan 1800-talet har det emellertid börjat dyka upp en del sammansättningar med ett- i förleden, men dessa är rätt få och fortfarande att betrakta som undantag. Denna variant används främst när klockslaget ett avses samt i ord som ettårig, ettåring och ettöring.





Spred eller spridde, spritt eller spridit?

Verbet sprida kan böjas starkt eller svagt. Om man väljer preteritumformen spred och supinumformen (har/hade) spridit, är böjningen stark. Väljer man å andra sidan spridde som preteritumform och (har/hade) spritt som supinumform, böjer man verbet svagt, nämligen efter den s.k. andra konjugationen.

Det är nu inte på det viset att språkbrukarna konsekvent håller sig till antingen stark eller svag böjning. I själva verket är det så att de flesta i preteritum använder den starka formen spred, medan den svaga formen spridde för en ganska blygsam tillvaro. Detta signaleras i SAOL genom uppgiften “spred äv. spridde“. I fråga om supinum är det snarare tvärtom: formen spritt är ungefär dubbelt så vanlig som spridit, och detta förhållande mellan supinumformerna har rått under de senaste decennierna. Det är dock att märka att det är först i och med den tolfte upplagan (från 1998) som den starka formen spridit har vunnit inträde i SAOL: “spritt el. spridit“ är den uppgift man nu får i ordlistan.





Hans näre vän?

Adjektivet nära är ett vad man brukar kalla oböjligt ord. Det kan alltså inte förses med någon böjningsändelse för att beteckna manlig eller kvinnlig person, species (bestämd/obestämd), genus (n-ord, t-ord) eller plural. (Däremot kan det som bekant kompareras: närmare, närmast.) I exempel ovan liksom i följande exempel, hämtade ur den svenska dagspressen, bör alltså näre bytas ut mot nära:
”kompositioner av prinsessans näre vän, Elton John”
”den näre vännen och förre inrikesministern”
”Undéns näre medarbetare”.

Det finns i svenskan ett litet antal andra sådana adjektiv och adverb. Det uttryck som vid sidan av nära oftast oriktigt förses med ett böjnings-e är nog före detta: ”före dette åklagaren” är alltså felaktigt för ”före detta åklagaren”.




Är det skillnad på term och begrepp?

Med begrepp avses den mentala föreställningen man har om ett visst objekt. Det kan t.ex. vara fråga om en företeelse, en egenskap, en relation eller en handling. I allmänspråket är dock inte alla begrepp så lätta att åtskilja; vissa begrepp är mycket vagare än andra. I olika fackspråk har däremot begreppen i regel en betydligt striktare definition. I t.ex. framställningar som rör trafiklagstiftning måste begrepp som fordon, bil, cykel, motorcykel, traktor, gångtrafikant, motorväg, motortrafikled och cirkulationsplats vara entydigt definierade, detta för att ingen skall behöva missta sig på innebörden i en lagtext eller föreskrift. För att vi skall kunna tala om de olika begreppen behöver vi ord och uttryck som beteckningar för dem. För att benämna begreppet katt används på svenska vanligen ordet katt. Andra ord som betecknar samma begrepp är kisse, misse, och kissemiss, ord som, även om de kanske har något annorlunda konnotationer (bibetydelser), kan sägas vara synonymer. På andra språk används andra ord som beteckning för samma begrepp, t.ex. engelska cat, finska kissa, spanska gato, tyska Katze. Behovet av att kunna samtala om olika begrepp har under alla tider bidragit till att nya ord och uttryck har skapats. Det språkliga uttrycket för ett begrepp kallas i allmänspråket ord eller uttryck. Ett ord som i ett visst fackspråk betecknar ett speciellt definierat begrepp kallas term eller fackterm. Orden term och begrepp avser alltså två olika företeelser. Trots detta är det mycket vanligt att term och begrepp blandas ihop, ofta så att begrepp används i stället för det korrekta term: ”Vad kallar man ett samarbete som omfattar alla sakfält, däribland hela budgeten, och som avses sträcka sig över en hel mandatperiod? Ett täckande begrepp finns: regeringskoalition.” Här borde term, ord eller uttryck använts. Likaså måste man betrakta användningen av begrepp i följande mening såsom felaktig: “Smaka på ordet subsidiaritet. Nog vattnas det i munnen? Subsidiaritet är i alla händelser det begrepp med vilket EU:s medborgare ska lära sig att älska unionen.“ Subsidiaritet är förvisso ett begrepp, men här är det definitivt ordet subsidiaritet som avses.

Som har framgått av ovanstående skrivs själva begreppsordet utan någon särskild grafisk markering, medan ord eller uttryck med fördel förses med kursivering eller citattecken.




Presens av överbrygga: överbryggar eller överbrygger?

Den korrekta presensformen är överbryggar. Man ser ibland formen överbrygger, men den kan inte anses som korrekt utan har nog närmast tillkommit genom en sammanblandning med överbygga, som ju heter överbygger i presens. Det kan även vara så att det enkla verbet brygga (kaffe m.m.), vars presensform är brygger, har inverkat på böjningen.




Ökande eller ökade sjukskrivningar?

Ordet ökande betyder 'som ökar', 'som blir större i antal eller omfattning', 'tilltagande', 'stigande'. Med exempelvis uttrycket i ökande omfattning avses då 'i en omfattning som ökar eller håller på att öka'. Presensparticipformen ökande är ett oböjligt ord. Ordet ökad betyder 'som har ökat', 'allt större', 'utvidgad'. Man kan t.ex. säga att något sker i ökad omfattning, d.v.s. 'i en omfattning som har ökat'. Perfektparticipet ökad böjs som ett vanligt adjektiv, vilket innebär att det får en annan form framför t-ord, framför ett ord i bestämd form eller framför ett ord i plural: ett ökat intresse, den ökade aktiviteten, det ökade ansvaret, ökade resurser etc.

När det gäller att välja ett ord att sätta framför sjukskrivningar, förefaller bägge orden vara möjliga, något dock beroende på vilken aspekt man vill uttrycka. Vilket ord man än väljer bör man dock sätta in ordet antal i uttrycket och skriva ett ökande antal sjukskrivningar respektive ett ökat antal sjukskrivningar.




Användning av »gåsögon»

I tryckt text förekommer jämte s.k. typografiska citattecken ( ” ) även citattecken av ett annat slag: »citat». Det är citattecken av den denna typ som avses med benämningen gåsögon, även om de kanske har större likhet med ett avtryck av gåsfötter. (Den tyska benämningen på dessa tecknen är för övrigt Gänsefüßchen – 'små gåsfötter'.)

Gåsögonen har inte använts särskilt mycket i modernare svenska texter, men de tycks ha fått ökad användning på senare tid. Framför allt träffar man numera på dem i fack- och specialtidskrifter, magasin och bilagor av olika slag. I synnerhet kommer gåsögonen till användning i rubriker, kanske för att de enligt den typografiska expertisen inte sticker ut så mycket som de typografiska citattecknen. Även gåsögon förekommer i en paruppsättning i datorernas teckenflora: det finns ett tecken vars udd pekar åt vänster («) och ett vars udd pekar åt höger (»).

För användningen av gåsögon i svensk text har normen länge varit densamma som för användningen av typografiska citattecken, nämligen den att endast det ena – det åt höger pekande – tecknet har tillråtts. I vissa andra språk används olikvända gåsögon. Även i svenska texter har det blivit allt vanligare att använda olikvända tecknen, så att uddarna pekar in mot det som citeras: »citat«. Detta bruk, som då stämmer överens med bruket i engelska och för övrigt också med bruket i danska, finns det knappast någon orsak att avråda från.

Gåsögon och typografiska citattecken bör inte användas tillsammans i en text. Har man behov av att ge citat på två nivåer, d.v.s. ett inre citat i ett annat, yttre citat, väljer man i stället att låta det inre omges av s.k. enkla citattecken (apostrofer).




Hur många förutom du/dig själv vill komma?

Eftersom det ord som följer efter förutom i detta fall syftar på subjektet, d.v.s. hur många, är det rimligast att skriva ”förutom du själv”; jämför ”Vill du själv komma?”.

Objektsformen dig är däremot naturligast i en mening som ”Hur många, förutom dig själv, har du anmält?”, i vilken pronomenet syftar på objektet hur många; jämför ”Har du själv anmält dig?”.




För skoj eller skojs skull?

Den etablerade frasen lyder för skojs skull. I generella ord kan man säga att mallen för detta och liknande uttryck är för någots skull. Vi får alltså exempelvis för nöjes skull, för skojs skull och för syns skull.

Men heter det inte för ro skull? frågar sig säkert någon. Jo, det gör det vanligtvis, för i detta fall har vi att göra med en stelnad form. I ett något äldre språkbruk förekom den s-lösa konstruktionen för något skull, och att just ro har stelnat i en form utan s skulle kunna bero på att ordet slutar på vokal. Även när det gäller ro finns det faktiskt en variant med slut på s, d.v.s. för ros skull, men den formen är numera ganska ovanlig.



Vad innebär det att två ord rimmar på varandra?

När man i det svenska allmänspråket säger att två ord rimmar brukar man avse att de två orden består av identiska ljudföljder räknat från och med den betonade vokalen till ordens slut. Eftersom rimma och limma innehåller ljudföljden imma, utgör de ett rimordspar. Andra ord som rimmar på rimma är dimma, simma och timma.

I vetenskapliga sammanhang har beteckningen rim en vidare innebörd än i allmänspråket. Man räknar sålunda inte bara med rim av ovannämnda slag utan även med rim i början av ord och inuti ord. Rim av typen rimma limma kallas i versläran slutrim.

Slutrim spelar en roll även utanför poesins språk. Vissa fasta uttryck och talesätt är baserade på förekomsten av slutrim, t.ex. “Anders braskar, julen slaskar“ eller någon snarlik formulering.

Eftersom kommer och sommar inte har exakt samma slut, räknas de inte som rimord, trots att bägge innehåller ljudföljden omm. När ord som kommer och sommar ändå används med ett slags rimfunktion, i t.ex. sångtexter, benämner man företeelsen – något föraktfullt – nödrim. Inom versläran använder man hellre termen assonans.

Assonans innebär ljudlikhet inuti ord. Ljudlikheten kan avse såväl vokaler som konsonanter eller bäggedera och kan illustreras med ordpar som tiga lida, arma värma samt det ovannämnda kommer sommar.

Uddrim eller allitteration är en rimteknik som användes mycket i den fornnordiska och germanska poesin. Den innebar att man utnyttjade ord som börjar på samma sätt, d.v.s. på samma vokal eller konsonant. Orden hund, häst, hand och hus börjar alla med ett h-ljud och är därigenom exempel på allitteration. Allitteration förekommer även i det dagliga språkbruket i ett stort antal ordpar eller andra ordsammanställningar, där två eller flera ord som har samma början länkas ihop, t.ex. barn och blomma, gammal och grå, himmel och hav, klappat och klart, lappa och laga, pytt i panna, rim och reson, sakta men säkert, (hålla) tand för tunga.


Språkrådet, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
sprakradet(à)sprakradet.se, www.sprakradet.se
Språkrådgivning må–fre 9–12 tfn 08-442 42 10
sprakfragor(à)sprakradet.se

Sidan uppdaterad 31 januari 2005