Ord vi dissar

Svenskarna har en funktionell och demokratisk syn på lånord. Viktigast är att orden är begripliga och användbara. Sedan spelar det mindre roll varifrån de kommer. Men när prästen säger Oh shit! går det för långt. Catharina Höög rapporterar från en undersökning av våra attityder till kidsen, cookie, briefa, workshop och andra importord.

Man använder alltför många engelska ord i svenskan i dag. Det anser en majoritet av tillfrågade svenskar, när frågan ställs på detta generella vis. Men ställer man konkreta engelska ord mot möjliga svenska ersättningsord blir resultatet ett annat. De flesta uppger att de använder importorden. Mer än hälften av en tillfrågad grupp använder hellre mail – eller mejl – än e-post. I princip känner svenskarna alltså ett visst motstånd mot mängden engelska importord, men i praktiken gör de gärna bruk av dem.

Så enkelt kan man sammanfatta en del av resultaten av de attitydundersökningar som under 2002 genomfördes av det samnordiska forskningsprojektet Moderne importord i språka i Norden. Efter ett par års bearbetning är resultaten nu färdiganalyserade och på väg att publiceras i rapporter.

De resultat som presenteras i den här artikeln bygger på två av projektets delundersökningar: I en telefonenkät har drygt tusen svenskar svarat på frågor om importord (Hammermo). Och i en mindre djupundersökning har 24 svenskar i intervjuer och gruppsamtal gett sina synpunkter på importord och andra näraliggande språkfrågor (Nyström Höög). De båda info rmantgrupperna svarar ungefär likadant på de frågor som är gemensamma för båda undersökningarna. De är alltså i huvudsak eniga om att det används för många engelska ord i svenskan idag. I något mindre utsträckning är de eniga om att det borde skapas nya svenska ord som ersätter de engelska. Det svarsmönstret kan nog förklaras på olika sätt. Man kan till exempel anta att flera anser att det förvisso används för många engelska ord, men att det problemet inte är så betydande att man måste skapa svenska ersättningsord. En annan möjlighet, som flera svarande faktiskt hänvisar till, är att det redan finns svenska ord i stället för de engelska. Det gäller bara att använda dem!

Enkätfrågorna om importord och ersättningsord ger en väldigt allmän bild av svenskarnas inställning till engelsk språkpåverkan. Djupundersökningen ger möjlighet till nyanseringar. I intervjuer och gruppsamtal framträder individuella uppfattningar tydligare. Där tydliggörs också en ganska allmän uppfattning om att man egentligen inte kan svara på frågan om det används för många engelska ord generellt. Det verkar snarare finnas en rad olika villkor som avgör om engelska importord kan användas eller om svenska ord är att föredra. I den här artikeln vill jag lyfta fram just några sådana villkor.

Livsstilar

Kanske våra livsstilar formar attityderna till importord? Det har varit en grundläggande hypotes i undersökningen För att nå grupper som representerar olika livsstilar valde vi att rekrytera deltagare med hög respektive låg position inom traditionella respektive moderna branscher. Informanterna kan alltså indelas i fyra grupper: hög position i moderna branscher (exempelvis IT), hög position i traditionella branscher (exempelvis stålindustri) och låg position i moderna respektive traditionella branscher. För var och en av de fyra livsstilarna har sex info rmanter deltagit, från två olika arbetsplatser. Gruppsamtalen förs inom varje livsstil, mellan tre arbetskamrater på deras egen arbetsplats.

I praktiken var det inte så enkelt att urskilja olika livsstilshållningar; det finns mycket som förenar samtliga info rmanter, och gränserna mellan olika ståndpunkter går nästan lika ofta rakt igenom samtalsgrupperna som mellan dem. Någon skillnad är det ändå, inte minst i fråga om vilka aspekter av språkpåverkan som behandlas i gruppsamtalen. Jag nämner därför i vilken livsstilsgrupp de aktuella åsikterna kommer till uttryck.

Informanterna på hög nivå i moderna branscher, företrädda av IT-konsulter och läkemedelsforskare, är alla ense om att engelska importord fungerar väl i de respektive fackspråken – data- och labbjargong – men att de bör ersättas i mera allmänna kontexter. På IT-företaget säger den unge och importordsvänlige Kristian att de engelska orden är bättre än de svenska, för de ”låter ofta ganska konstigt”. Hans kollega Kajsa visar i sitt diskussionsinlägg hur etablerade de engelska orden är i hennes språk:

– Vad gäller datorer och såna här riktiga fackuttryck å sånt – fine. Det är, det kan man ju själv använda sej av. Men återigen, när man tittar på sånt som allmänheten behöver – då kan man fråga sej ...

I Sverige har Datatermgruppen föreslagit svenska ersättningsord. De tre IT-konsulterna är ganska kritiska till dem, trots att de säger att det behövs svenska ersättningsord för allmänheten. När jag ber dem förklara sin misstro säger en av dem att han nog inte känner till så många ord, men att det är de dåligt fungerande som man uppmärksammar. Ett sådant ord är kaka för cookie. En viktig förklaring till att gruppen har svårt att acceptera de svenska ersättningsorden är säkert just deras branschtillhörighet. Den som dagligen talar om datorer är troligen van vid de engelska orden långt innan svenska ersättningsord lanseras. Då är det svårt att ändra bruket.

Den andra gruppen som representerar samma livsstil, läkemedelsforskarna, lever i en värld som i många avseenden är tvåspråkig. De läser och skriver på engelska, men deltar i arbetsplatsgemenskapen på svenska. Den här gruppen är på motsvarande sätt ense om att många engelska ord hör hemma i den egna labbjargongen, men bör ersättas i andra sammanhang. En av dem använde nyligen läkemedelstarget i en annons. En kollega blir upprörd då han hör det, inte över att ordet använts, utan just över att det förekommit i ett offentligt sammanhang. Lena, som formulerat annonsen, anför två viktiga skäl till att läkemedelstarget är bra: alla inom branschen vet vad som avses och en svensk förklaring skulle kräva många flera ord. I hennes praktiska verklighet är det alltså inte så lätt att finna ersättningsord.

De här grupperna skiljer på fackspråk och allmänspråk. Det är en viktig skillnad. Den avgör vem som ska ta ansvar för kommunikationen. Både på labbet och på IT-företaget menar man att det är deras eget ansvar att anpassa sitt språk när kommunikationen riktas ut från den egna arbetsplatsen.

Liknande synpunkter framförs av industriarbetaren Sven, en representant för anställda på låg nivå i traditionell bransch.

– Man får tänka sig för när man ska använda svenska eller engelska, säger han.

– Människor som har läst samma utredning kan nog diskutera på engelska, men sen när man ska börja föra ner de här på mänskorna som – ja, som ska beröras av det här. Då får man nog försöka göra om det till svenska för annars kan man få ett väldigt konstigt mottagande av sitt budskap.

I det här kravet på svenska ord i allmänspråket ligger ett slags demokratisk värdering. Inte så sällan kommer den till uttryck i intervjuerna och gruppsamtalen.

Skrytord

Till denna demokratiska ståndpunkt ska kanske också räknas avståndstagandet från språkligt skryt. Susanna, som arbetar med personalfrågor på ett industriföretag, är den som tydligast tar avstånd från de engelska importorden när de används för att ”glassa”, som hon själv säger. Det är töntigt att säga teamwork när man lika gärna kan säga samarbete, menar hon. Som exempel på ”glassande” nämner hon folk hon träffar på konferenser som säger att de ska benchmarka:

– Då kan jag bli så där att jag ska använda svenska ord bara för att jag ska.

I Susannas fall leder alltså motviljan mot de engelska orden till handling. Det är en ovanligt stark reaktion, att döma av djupundersökningens info rmanter.

Susanna är dock inte ensam om sin åsikt. I den samtalsgrupp där hon ingår, på hög nivå i traditionell bransch, får hon visst gehör av sina arbetskamrater. En av de andra deltagarna berättar om hur den engelskspråkiga versionen av företagets tidning bemöts som uttryck för högfärd av många arbetare. Också i en grupp av hotellanställda diskuteras bruk av engelska ord i svenska som ett medel att ”flyta ovanpå”. Det är tydligt att båda dessa grupper tar avstånd från sådant bruk.

Det finns ett visst samband med de engelska importord som används för att markera överlägsenhet – eller i alla fall uppfattas så – och de onödiga orden. Så kallar jag här importord som ersätter redan fungerande ord eller konstruktioner. I samma grupp på stålverket som diskuterar glassande, kommenterar Sofia ett nytt bruk, nämligen förkortningen vs i samband med idrottsmatcher. Det irriterar mig jättemycket, säger hon: ”så står det Leksand vs Luleå – Hur många vet vad det där vs betyder?” Också här är det alltså ett slags krav på språklig demokrati som, åtminstone delvis, ligger bakom irritationen. Folk ska kunna förstå orden omkring sig. Det visar sig också att Sofia har fog för sin irritation. En av arbetskamraterna vet faktiskt inte vad förkortningen står för.

Gruppspråk

Ett ämne som ofta återkommer i de samtalsgrupper som representerar hög position är språkets anpassning i situationen. Oftast diskuterar de, som nämnts, fackspråk gentemot allmänspråk, men också andra aspekter av situationsanpassning. I en av grupperna talar man om hur töntigt det är när vuxna försöker tala som ungdomar. Kidsen och softa nämns som exempel på sådana uttryck som inte kan användas av vuxna. En av samtalsdeltagarna berättar om en bekant som sagt ”Han dissade mej”, ett uttryck som info rmanten inte förstod. (Det betyder 'kritisera' eller 'avspisa'.) Efter att hon fått det förklarat för sig tog hon avstånd från bruket: ”det tyckte jag kändes helt fel, för det kunde jag tänka mej att artonåringar säger men inte som – trettifemåringar”.

Samma info rmant, en av läkemedelsforskarna, berättar också om ett bröllop hon nyligen besökt. Under vigseltalet sa prästen ”när bruden såg brudgummen så tänkte hon Oh shit”. Att detta är exempel på opassande språkbruk bekräftas av hennes arbetskamrater – och av mig – som skrattar vantroget när hon berättar. Att det uppfattas som opassande kan förstås förklaras med det kyrkliga sammanhanget. När vi i intervjun bad info rmanterna värdera importordsbruk i olika domäner, var just kyrkan den domän där man tydligast tog avstånd. En annan förklaring till förvåningen över prästens ordval är att det är en hel engelsk fras. En majoritet av de intervjuade anger att det inte går an att använda engelska fraser i mera officiellt språk. Resultatet är det samma som i Magnus Ljungs undersökning från1988: fraslån accepteras i mindre utsträckning än ordlån.

En särskilt irriterande form av engelsk språkpåverkan förefaller det vara när engelskt och svenskt blandas. En av läkemedelsforskarna berättar om en kamrat i databranschen som säger briefar och applayar. Orden möter en stark reaktion från en av hennes kollegor, som säger att han ”får rysningar” av att man gör verb av engelska ord så där: ”bara ta ordet som det är”. Den tredje kollegan håller med, och menar att den sortens språkblandade ord försvårar skriftspråksinlärningen för barn och ungdomar.

Sammansättningar mellan svenskt och engelskt väcker också reaktioner. Läkemedelstarget har redan kommenterats. Säkert är det delvis sammansättningen mellan svenskt och engelskt som väcker motvilja. På samma sätt är det med ordet runningskor, som förekommer i ett reklamblad som användes som diskussionsunderlag i gruppsamtalen. Så gott som alla samtalsgrupper menar att ordet är dåligt. Det låter ovant, och uppfattas också som otympligt. Avgörande för att runningskor förkastas är säkert att förleden är oetablerad i svenskan. Ingen lär väl i dag reagera på samma sätt för joggingskor. Jogging – eller hellre joggning – är ett ganska vedertaget ord i dagens svenska.

Det problematiska i info rmanternas exempel är förstås att de engelska ord som böjs eller används som led i sammansättningar är ointegrerade i svenskan. De anpassade orden, som tejp, gör vi ju obekymrat verb av. Men bara hälften av de intervjuade menar att det kan vara en bra idé att försvenska stavningen av nya importord, trots att anpassning av uttal och stavning gör dem lättare att hantera i svenskan.

Känsla för svenskan?

Samtalsdeltagarna fick också ta ställning till ordpar med ett engelskt importord och ett svenskt ersättningsord. För vart och ett av ordparen fick de reda på vilket av orden som är vanligast, det engelska eller det svenska. Här visar det sig tydligt att man hellre vill använda det svenska ersättningsordet då detta är det mest frekventa; exempelorden i frågan var kroppsbyggare och dokusåpa.

När importordet och ersättningsordet är ungefär lika frekventa menar många att det inte spelar någon roll vilket ord som används. Krockkudde för airbag går bra, men säkerhetskopia för backup uppfattas som onödigt otympligt. De importord som är frekventa i svenskan accepteras inte oväntat också av undersökningsgruppen. Forward är bättre och mera precist än anfallare, och arbetsseminarium som ersättningsord för workshop förkastas av majoriteten för att det är för långt och krångligt. Det är strängt taget bara Susanna som menar att arbetsseminarium går lika bra. Det ersättningsordet träffar ju också mitt i prick för hennes avståndstagande från den engelskspråkiga managementkulturen.

Uppfattningen om ordens precision och användbarhet väger alltså tyngre än deras språkliga ursprung. En av de intervjuade avfärdar till och med diskussionen och säger att det är en ”löjlig principfråga” att man ska använda svenska ord. Över huvud taget är det svårt att i det insamlade materialet finna stöd för tanken att svenskar principiellt tar avstånd från de importerade engelska orden, trots att det faktiskt är resultatet av den generella frågan om det används för många engelska ord i dagens svenska. I stället verkar ställningstagandet mot – eller för – de engelska orden vara styrt av språkdemokratiska och funktionella hänsyn. Resonemanget har en påfallande likhet med det som förs i den parlamentariska utredningen om svenskans ställning Mål i mun (SOU 2002:27), där en vägledande princip ju är det kommunikativt välfungerande.

Kan svenskarna då beskrivas som helt och hållet anhängare av en funktionellt inriktad importordspolitik – det bäst lämpade ordet ska användas oavsett om det är svenskt eller engelskt? Nja, kanske inte ändå. Många av de exempel som getts i denna korta artikel tyder på det, men här och där i intervjuerna dyker det upp uttalanden som inte riktigt stämmer med helhetsbilden. Den tidigare nämnda Kristian, en ung IT-konsult, är kanske allra engelskvänligast i undersökningen. Han säger till exempel att det inte skulle spela honom någon roll om vi hade engelska som modersmål i stället för svenska. När vi kommer till frågan om hur han ställer sig till importord i olika domäner reagerar han dock, just i fråga om importord i kyrkan.

– Svenska kyrkan ska väl vara jättesvensk.

Ja, varför då, kan man fråga sig, om vi lika gärna kan ha engelska som modersmål?

En förklaring till den här typen av synbara inkonsekvenser kan vara att samtalsdeltagarna inte skiljer mellan språk och företeelse. Att många värderar företeelserna snarare än orden är tydligt när frågan gäller importord för leksaker. Där ställs Barbie och Pokemon mot svensktillverkade träleksaker, och diskussionen glider väl egentligen bort från språkfrågan. Säkert kan detta vara en återkommande felkälla i undersökningen. När det gäller importord inom kyrkan känns dock den förklaringen inte lika tilltalande; här kan man ju svårligen tänka sig att info rmanterna utgått från konkreta exempelord. I stället kan det nog vara så att vissa företeelser uppväcker känslomässiga reaktioner som i viss mån är kopplade till språket. Just kyrkan – och barn och deras leksaker – relaterar nog många till en privat sfär, och därför väcker den känslor. Inom dessa områden vill de allra flesta också begränsa importorden.

Samtalsdeltagarnas tämligen tydliga avståndstagande från importord inom ämnesområdena leksaker och kyrka har kanske att göra med en känslomässig koppling till modersmålet, som trots allt finns där. En sådan känsla för språket har de flesta sällan anledning att formulera, och vi får heller inte riktigt syn på den i den undersökning jag redogjort för. Glimtvis kan den dock anas, och inspirerar till fortsatt sökande efter svenskarnas attityder till moderna importord.

Catharina Nyström Höög

Litteratur

Hammermo, Olle, under utg.: Attityder till moderna importord i Sverige. I: Lars. S. Vikør & Tore Kristiansen (red.), Nordiske språkhaldningar 1. Ei meiningsmåling . Oslo.

Ljung, Magnus, 1988: Skinheads, hackers & lama ankor. Engelskan i 80-talets svenska . Stockholm.

Mål i mun. Förslag till handlingsprogram för svenska språket. Betänkande av kommittén för svenska språket. SOU 2002:27.

Nyström, Catharina, 2004: Attityder till importord. Vad får vi veta genom intervjuer och gruppsamtal? I: Svenskans beskrivning 26 , red. av Björn Melander m.fl. Uppsala.

Nyström Höög, Catharina, under utg.: Teamwork? Man kan lika gärna samarbeta. Svenska åsikter om importord . Oslo.

Catharina Nyström Höög är fil. dr och forskare i nordiska språk vid Uppsala universitet och lektor vid Högskolan i Dalarna. Hon medverkade senast i Språkvård 2002/3 med en artikel om myndighetsspråk, ”Mottagaranpassning är mer än tilltalsord”.

Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
Språkrådgivning må–fre 9–12, tfn 08-442 42 10
info@spraknamnden.se, www.spraknamnden.se

Sidan skapad 4 juli 2005 av webbredaktören