SPRÅKVÅRD 4/02
LEDARE

Svenskans ställning

Genom den parlamentariska utredningen Mål i mun (SOU 2002:27) och höstens valrörelse blev 2002 ett år av språkpolitisk debatt. Kan vi se några skiljelinjer?

En första fråga handlar om språk som skyldighet och språk som rättighet. Valdebatten rörde skyldigheten att kunna svenska. Mål i mun talar om allas rätt till språk Det innebär dock inte att svenskan ges en undanskymd ställning. Utredningen föreslår en lag om svenska som huvudspråk. Varje medborgare är skyldig att följa lagen, och den föreslagna lagstiftningen är därför en kraftfull markering av vikten av att kunna svenska.

En annan, mycket närliggande, fråga gäller svenskans ställning i Sverige. Här kan man urskilja tre ståndpunkter.

Den första betonar det nödvändiga i att alla i Sverige kan svenska. Det behöver inte innebära fientlighet gentemot andra modersmål, men i grunden ses de som tämligen betydelselösa. Kanske tycker ungefär en tredjedel av alla svenskar ungefär så. I en enkätundersökning med
1 000 slumpvis utvalda svenskar tog ca 40 procent helt eller delvis avstånd (män mer än kvinnor) från påståendet "det är viktigt att bevara invandrarspråken i Sverige" (se bilaga 2 till Mål i mun). Något under 40 procent menade att det vore bäst om alla i Sverige hade svenska som modersmål.

Den motsatta ståndpunkten innebär att svenskan ses som ett språk bland många andra i Sverige. Det är praktiskt att kunna svenska, eftersom det råkar vara majoritetsspråket, men egentligen inte nödvändigt. Synsättet formulerades t.ex. i debattartikel av Lennart Lundmark i Dagens Nyheter den 4 september: "Det går alldeles utmärkt att ordna så att minoriteter kan utöva sin medborgerliga rättighet och fullgöra sina medborgerliga skyldigheter utan att de talar majoritetsspråket. Naturligtvis kan de inte komma i fråga för vissa arbetsuppgifter, men på en arbetsmarknad som är mindre inskränkt än den svenska är inte språkfrågan avgörande."

Den tredje ståndpunkten formuleras i Mål i mun. Alla måste kunna svenska, och alla ska få tillfälle att utveckla sitt modersmål, vilket det än är. (Dessa mål är inte svårförenliga, se Inger Lindbergs artikel i detta nummer).

Det måste sägas att detta ställningstagande är det enda realistiska och rimliga. De andra ståndpunkterna må i och för sig vara grundade i respektabel omsorg om samhällsgemenskap på lika villkor eller om kulturell mångfald. Men som praktisk politik i dag leder de fel: det språkligt förtrycket ökar, och stora medborgargrupper stängs ute.

Olle Josephson

Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
Språkrådgivning må–fre 9–12, tfn 08-442 42 10
info@spraknamnden.se, www.spraknamnden.se

Sidan uppdaterad 9 januari 2003 av webbredaktören