Jag blev dummare på engelska

"Det kom en massa ord ur min mun. Uttalet var bra, grammatiken hyfsad, men innehållet inte mycket att hurra för. Med stigande förvåning lyssnade jag till mig själv och hörde hur jag pladdrade på. Det lät dumt." Journalisten Patric Hadenius berättar hur det är att arbeta på engelska.

För en tid sedan skrev jag en kort artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg om svenskar och engelska. Rubriken var ”Dummare på engelska”, och handlade om vad som händer när man tvingas uttrycka sig på ett annat språk än sitt modersmål. Nu har jag själv fått uppleva det jag rapporterade i artikeln, och här är min bekännelse.

Artikeln i Forskning & Framsteg tog avstamp i en undersökning utförd av Jussi Karlgren, en språkvetare som forskar om info rmationsåtkomst vid Swedish Institute of Computer Science, SICS. Han och hans kollega Preben Hansen hade utsatt ett antal försökspersoner för ett bedrägligt test där alla som deltog var svenskspråkiga och samtidigt mycket vana att hantera engelska i sitt arbete. De gavs uppgiften att bedöma kvaliteten hos engelska och svenska korta nyhetstexter.

Som väntat läste samtliga försökspersoner i Karlgren och Hansens undersökning texter på svenska betydligt snabbare än på engelska. Men vad ingen väntat sig var att också kvaliteten på arbetet skulle skilja så mycket. Försökspersonerna var märkbart sämre på att betygsätta de engelska texterna, trots att de tog längre tid på sig och själva trodde sig göra ett lika bra jobb. De var helt enkelt dummare på engelska och dessutom omedvetna om det.

Våren 2004 befann jag mig på tidskriften Technology Review i Boston. Det är en tidskrift som handlar om teknisk forskning och innovationer och som är nära knuten till en av Amerikas bästa tekniska högskolor, Massachusetts Institute of Technology. Technology Review har en upplaga på 300 000 exemplar och utkommer med tio nummer per år.

Tack vare ett bidrag från Verket för innovationssystem, Vinnova, fick jag tillbringa tre månader som praktikant på tidskriftens redaktion. Sammanlagt skrev jag ett tiotal artiklar, och deltog i det redaktionella arbetet. Till vardags är jag redaktör på Forskning & Framsteg, och trots att tidningarna verkar i olika länder, med olika förutsättningar, delvis olika publik och med olika redaktionella målsättningar, var stora delar av arbetet och de problem man brottades med desamma som på redaktionen hemma i Sverige. Det var inte sällan jag log igenkännande för att de frågor som diskuterades faktiskt hade diskuterats med precis samma argument på Forskning & Framsteg.

Kanske var det också därför det var så oerhört frustrerande när jag märkte att mina språkkunskaper ställde sig i vägen. Först tänkte jag att jag nog var lite ringrostig och behövde vänja mig vid att läsa, tänka, tala och lyssna på engelska. Mycket riktigt dröjde det inte länge förrän jag började både tänka och drömma på engelska. Det var till en början tröttsamt, men efter någon vecka tycktes det gå betydligt bättre. Ändå var det bara på ytan det gick bättre, i vardagskonversationerna och korta e-brev. Så fort samtalen blev mer komplicerade tappade jag greppet. Det jag sade och det jag skrev blev aldrig riktigt bra. Det blev knappt mediokert.

Min första artikel

Den amerikanska magasinproduktionen liknar som sagt den svenska. En stor skillnad är dock att där arbetar betydligt fler personer med varje enskild text. Efter mig, skribenten, redigeras texten av en redaktör, och sedan en toppredaktör, som bevakar att redaktören gör vad den ska, och därefter kommer ofta chefredaktören, som också läser och kommenterar. Sedan kommer språkgranskaren och faktagranskaren.

En text går därmed igenom många stadier: utkast, redigerbar artikel, redo för toppredigering, redo för språkgranskning, redo för faktagranskning och sist redo för layout. Väl i layout kommer texten åter att faktagranskas och språkgranskas för att inget märkligt ska ha hänt under själva formgivningsprocessen. De många stegen leder ofta till mycket välformulerade och lättlästa texter. I vissa fall kan de dock bli lite urvattnade och strömlinjeformade. Nu hade jag som skribent knappast de problemen. När mina texter väl publicerades var de både läsbara och intressanta, och långt från de första stapplande stegen jag tagit i mina första utkast.

Innan jag ens fick möjlighet att lämna ett utkast måste jag få min idé till artikel godkänd. Min handledare och redaktör Herb Brody bad mig skriva ner ett antal idéer på ett papper som vi sedan kunde diskutera. Eftersom jag misstänkt att något sådant skulle ske hade jag fuskat lite och funderat i förväg, och det gick hyfsat snabbt att skriva ner en lista. Vi träffades för att gå igenom den.

Och då hände det. Trots att jag alltså talar bra engelska, och dessutom är en erfaren journalist, kom jag att känna mig som en vilsen praktikant. Herb läste upp min första idé och ställde en enkel fråga, jag svarade hyfsat, men så kom en följdfråga och jag kunde inte riktigt svara. Det vill säga jag svarade förstås, och det kom en massa ord ur min mun. Uttalet var bra, grammatiken hyfsad, men innehållet inte mycket att hurra för. Med stigande förvåning lyssnade jag till mig själv och hörde hur jag pladdrade på. Det lät dumt. Helst hade jag nog bett att få gå tillbaka till mitt skrivbord och fundera igenom svaret och återkomma.

Nu är Herb en mycket snäll redaktör och han kanske förstod att bakom min ordsvada doldes en något mer uttänkt strategi. I alla fall så valde han en av idéerna på min lista och bad mig skriva ett utkast.

Att samla info rmation, genom att söka, läsa och skriva e-brev gick fint. En del telefonintervjuer var kanske inte briljanta, men med välvilliga intervjuoffer gick det oftast hyfsat.

Sedan vidtog arbetet med första utkastet. Det kändes bra. Jag skrev och ord fogades till ord, som blev till meningar och jag förvånades över hur lätt det ändå var. Hela tiden hade jag visserligen Nationalencyklopedins svensk-engelska ordbok på skärmen, och jag använde flitigt ordbehandlaren Words synonymlexikon. Det sinkade möjligtvis mitt skrivande något men riktigt läsbara meningar blev det, och jag kände att jag faktiskt fick sagt det jag ville säga. Några meningar kunde jag till och med stolt läsa upp tyst för mig själv.

Kanske borde jag anat oråd när jag läste igenom texten. För vid varje genomläsning hittade jag detaljer att åtgärda. Meningar flyttades och skrevs om.

Amerikanarna räknar texter i ord, och min första artikel var tusen ord lång (cirka 7 000 tecken, knappt 4 A4-sidor). Jag skickade mitt utkast till Herb och det dröjde en stund innan svaret kom: ”Interesting stuff”. Senare skulle jag lära mig att inledningsfrasen var standard. Den kunde varieras – ”A lot of interesting stuff” eller ”Great stuff” – men där fanns alltid en inledande positiv mening om materialets potential. Därefter handlade det dock uteslutande om vad som var fel med artikeln. I princip gick det ut på att texten inte hängde ihop, att den var ofokuserad och att jag behövde arbeta rejält för att få ordning på saker och ting. I detta första fall vad Herb tålmodig och gav mig allmänna råd och överlät åt mig att hitta det nya flytet och den tappade textbindningen. Senare, när det blev mer bråttom, var det inte ovanligt att redaktören faktiskt gav mig ett förslag till disposition och så konkreta råd att hela stycken redan var omformulerade och färdiga.

När jag själv läste själva texten och de detaljerade kommentarerna kände jag med stigande förvåning att jag borde ha sett nästan varje misstag. Jag inte bara höll med, utan tyckte att jag borde sett misstagen när jag gjorde dem.

Precis som när jag satt i Herb Brodys rum hade jag låtit orden komma, hyfsat felfritt, men utan djupare tanke. Jag hade trott att jag skulle ha svårt att hitta ord och få ihop vettiga meningar, men att min erfarenhet som journalist skulle göra att den mer övergripande strukturen skulle vara oproblematisk. Det var precis tvärt om.

Skrivprocessens nivåer

När jag nu funderar över mina skrivmödor på engelska vandrar tankarna till den forskning kring skrivprocessen som jag läst. Där stod visserligen inget, som jag minns, om hur det var att skriva på ett annat språk än sitt modersmål. Men teorierna kanske kan ge en förklaring till mina upplevelser.

Skrivprocessen är enligt de flesta moderna skrivforskare långtifrån den idealiserade bild vi kanske har av skrivandet, där man först planerar, sedan skriver och sist redigerar. I stället är det en komplicerad aktivitet som består av många delmoment som blandas om vartannat om och om igen.

Skrivandet är också hierarkiskt, där man på den lägsta nivån trycker på tangentbordets knappar, stavar orden, och på den högsta nivån formulerar textens övergripande innehåll och struktur. Däremellan ligger nivåer för ord, fraser, meningar, stycken och så vidare. Poängen är att man arbetar på alla nivåer samtidigt. Ett delmoment, till exempel att planera textens övergripande disposition, kan innefatta att man formulerar ett ord i inledningen och samtidigt funderar över en rubrik man redan skrivit. Tankar på flera nivåer nästan samtidigt och utan en förutbestämd ordning, alltså. Frågan är då vad som händer om man får problem på någon nivå?

Jag tyckte inte att jag hade några större problem när jag skrev, men i själva verket var det bara det att jag inte märkte problemen. Kan det kanske ha varit så att all min energi gick åt till att stava, finna ord och konstruera meningar? I så fall fanns det inte mycket kvar till de mer övergripande nivåerna, till exempel textbindning och styckeplanering.

Det märkliga var ju att jag inte kände detta förrän jag fick tillbaka texterna från min redaktör och såg att texten inte hängde ihop. Jag tyckte att jag lämnade hyfsade texter till redaktören, men när jag läste Herb Brodys kommentarer i marginalen såg jag vilka uppenbara missar jag gjort. Stycken som hängde löst, oavslutade tankegångar och avsnitt utan fokus.

Ofta kan det vara så att en oklar tanke blir färdig när man väl tvingas formulera den, men om det sker på ett språk där all energi går åt till att välja ord och sätta samman meningar så blir det ju inget kvar till att få själva tanken färdig. Och det gjorde mig dummare på engelska.

Nu var det ändå en i grund och botten positiv upplevelse. Det var lärorikt, intressant och dessutom bitvis riktigt roligt. Herb är som sagt en snäll redaktör, och tillsammans med toppredaktör, chefredaktör, språkgranskare och fackgranskare fick han fason på mina artiklar. Trots att inte många ord var mina egna, kunde jag stolt läsa min byline i den tryckta tidningen.

Möjligen var det så att textbindningen till slut vann på att jag efter tre månaders engelskt språkbad faktiskt ägnade mindre energi åt ordval och meningsbyggnad. Kanske har jag också blivit mer ödmjuk mot min egen förmåga att bedöma mina egna texter, alldeles särskilt som jag nu vet att jag inte vet när min mentala energi inte räckt till.

PATRIC HADENIUS

Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
Språkrådgivning må–fre 9–12, tfn 08-442 42 10
info@spraknamnden.se, www.spraknamnden.se

Sidan skapad 28 april 2005 av webbredaktören