SPRÅKVÅRD 4/04

BLIR SPRÅKNÄMNDEN ÄLDRE ÄN SEXTIO?

Svenska språknämnden fyller sextio i år. Verksamheten präglas av god kontinuitet, men särskilt de senaste tio åren har nya uppgifter tornat upp sig. Hela den svenska språkvården är inne i en politisk process. Sekretariatschefen Olle Josephson skisserar Språknämndens historia och spekulerar om framtiden.

Den 3 mars 1944 samlades tolv herrar och en dam – lektorn Carita Hassler-Göransson – på Stockholms högskola. De företrädde sammanslutningar av något olika slag, myndigheter som Skolöverstyrelsen, lärdomsinstitutioner som Svenska Akademien, folkrörelser som Föreningen Norden, och de hade efter något års förberedelser bestämt sig för att bilda en ny förening, Nämnden för svensk språkvård. Enligt stadgarnas första paragraf skulle den ”följa det svenska språkets utveckling i tal och skrift samt utöva en språkvårdande verksamhet" och vidare ”åvägabringa nordiskt samarbete på språkvårdens område”. Svenska språknämnden fyller alltså sextio år i år.

Detta jubileum har inte firats med särskild pompa. Visserligen ordnade Språknämnden ett stort seminarium i slutet av januari i anslutning till den nyutkomna andra delen i Ulf Telemans stora språkvårdshistoria, Tradis och funkis (Svenska språknämndens skrifter 87, 2003). Men i övrigt har tillbakablickandet uteblivit. Det är nog karaktäristiskt för den nyttoinriktade, praktiska syn på verksamheten som kännetecknat Språknämnden ända sedan starten.

Men också den som helst blickar framåt kan må väl av ett litet festtal. Denna artikel ska därför överblicka sextio års språknämndshistoria utifrån tre delvis olika perspektiv. Det första är det institutionella: hur har Språknämnden som organisation utvecklats? Det andra är verksamhetsperspektivet: vilka uppgifter har den främst tagit itu med? Det tredje är samhällsperspektivet: vilken roll har Språknämnden haft i det svenska språksamhället?

Institutionen

För Svenska språknämnden som institution är förutom 1944 årtalen 1954 och 1974 viktiga, kanske också 1965.

De första åren är nämnden inte mer än en förening med ett arbetsutskott som sammanträdde i lånad lokal, och en sekreterare, Gösta Bergman, med papperen hemma hos sig. Tack vare ett statsanslag sedan 1949 och ett par donationer kunde man 1954 upprätta det som kallades Institutet för svensk språkvård. På Institutet arbetade nämndens sekreterare och en amanuens. Det blev alltså ett verkställande organ i förhållande till nämnden.

Den ordningen bestod i tjugo år, men viktigt är att Bertil Molde, som blivit sekreterare 1961, startade tidskriften Språkvård 1965. De elva första årgångarna gör visserligen våld på allt vad grafisk läsbarhet heter med spalt på spalt i närmast apoteksstil. Men tidskriften blev omedelbart ett centralt forum för språkvårdsdiskussioner och gav nämnden mer stadga och kontinuitet.

Det blev ännu mer stadga från och med 1974. Då blir nämnden halvstatlig institution. Staten fick rätt att utse ordföranden och sekretariatschefen, d.v.s. sekreteraren. Ett statsbidrag garanterade minst fyra tjänster; under åren har anslaget vuxit så att det nu täcker lönekostnaderna (men inget annat!) för åtta till nio personer. Namnet ändras också till Svenska språknämnden.

”Institutionernas tid” kallar Ulf Teleman andra hälften av 1900-talet, när han summerar språkvårdens organisation. Uppenbarligen är Nämnden för svensk språkvård i blygsam skala en del av den professionalisering och institutionalisering av många verksamheter som skjuter fart när välfärdsstaten formerar sig årtiondena efter andra världskriget. Barnomsorg, arbetsmarknad, konsumentfrågor och åtskilligt annat blir en uppgift för statsanställda experter. På ett mycket litet hörn följer språkvården med.

För lika uppenbar är det halvhjärtade i denna institutionalisering. De tolv grundarorganisationerna representerade delvis olika världar. I Nämnden för svensk språkvård försökte man föra samman ibland svårförenliga ideal: akademiernas och yrkesföreningarnas oberoende från staten, folkrörelsernas breda förankring, universitetens vetenskapliga auktoritet, Skolöverstyrelsens uppdrag från statsmakterna. Den heterogena sammansättningen har möjligen inneburit att medlemsförsamlingen, som själva nämnden kom att kallas efter 1974, inte kunnat göra någon kraftfull insats. Initiativet har legat hos arbetsutskott, styrelse och sekretariat.

Det finns flera motiv till Språknämndens kompromissartade organisationsform. Ett är rädslan för att uppfattas som ett överhetsorgan som dikterar språknormen. Språknämnden vill hellre se sin uppgift som att följa svenskans utveckling och ge råd och rekommendationer. Den positionen kunde bli svår att inta om Språknämnden vore en statlig myndighet.

Resonemanget kan ifrågasättas. Dels uppfattas nog Svenska språknämnden ändå som en statlig institution. Dels avgör inte organisationsformen Språknämndens förhållande till språkbrukare och språknorm. Det har djupare språkhistoriska orsaker. Systerorganisationerna Dansk Sprognævn och Norsk språkråd är sedan 1950-talet helstatliga, men synen på språknormering och språkutveckling skiljer sig ändå starkt mellan Danmark och Norge.

Efter 1974 har det inte skett några större institutionella förändringar. Beror det på att den nuvarande ordningen är idealisk, eller att de yttre formerna spelar liten roll? Det är kanske bäst att låta vara osagt, men man ska inte glömma Språknämnden har deltagit i institutionsbyggen i mindre skala det senaste årtiondena, framför allt av relativt informella samarbetsgrupper som Mediespråksgruppen, Språkvårdsgruppen eller Datatermgruppen

Verksamheten

Språkvård kan, mycket förenklat, innebära tre slags verksamhet. För det första kan man ägna sig åt orden, grammatiken, stavningen och skrivreglerna. Stava hellre dejt än date, bilda hellre sammansättningen förskollärare än förskolelärare, skriv hellre organisationens namn som Svenska språknämnden än Svenska Språknämnden, det går bra att börja en mening med och eller men – det är typiska språkvårdsråd i sådan verksamhet. Språket som struktur och regelsystem står då i centrum, även om råden i skiftande grad kan anpassas till specifika texttyper och språksituationer.

För det andra kan språkvården inrikta sig på särskilda texttyper och talsituationer. Hur ska brev från myndigheter till enskilda utformas, så att det blir begripliga, respektfulla och entydiga? Vad krävs av en välfungerande webbplats? Hur lägger man upp ett vanligt arbetsplatsmöte, så att alla deltagare får möjlighet att göra sig gällande på någorlunda lika villkor? Här blir frågan om fungerande kommunikation den centrala – en del har kallat denna form av språkvård för kommunikationsvård. Språkvårdaren behöver inte vara så mycket grammatiker och lexikograf som textlingvist, läsbarhetsexpert och samtalsforskare.

För det tredje kan språkvården uppmärksamma språkets – eller snarare språkens – ställning i samhället. Det kan handla om svenskans fortlevnad som vetenskapligt språk vid sidan av engelskan, om möjligheterna till modersmålsundervisning för skolbarn som inte har svenska som modersmål, om danskan och norskans plats i Sverige, om finskan eller teckenspråkets ställning eller om tolkningsmöjligheterna i EU. I detta fall förvandlas språkvårdaren nästan till sociolog eller jurist.

Alla tre typerna av verksamhet är nödvändiga för ett välfungerande språksamhälle. Språknämnden har dock till allra största delen arbetat med det första området – det är också vad folk i allmänhet tänker på när de hör ordet språkvård. Nämnden besvarar över tiotusen frågor om året i telefon, per brev, men sedan slutet av 90-talet främst på e-post. Så gott som alla rör språkriktighet av det första slaget. Den viktigaste insatsen över huvud taget är kanske häftet med skrivregler, den överlägset mest spridda av de 91 böckerna och häftena i nämndens skriftserie. År 1948 hette häftet bara Skrivregler och omfattade 40 sidor, 2000 var Svenska skrivregler en liten bok på över 200 sidor. På det sättet kan det sägas att Svenska språknämnden hållit på med samma sak i 60 år.

Men förskjutningar går att urskilja. Till en början låg tonvikten på ordlistor och skrivregler för allmänspråket i största allmänhet, d.v.s. ett slags systemperspektiv. Ett tidigt initiativ var exempelvis att tillsammans med Modersmålslärarnas förening inventera lokala och regionala uttalsdrag bland landets läroverkselever och föreslå vilka som skulle bekämpas respektive accepteras: ”tungspets-r ges företräde”.

Detta perspektiv dominerade också det nordiska samarbetet, centralt för Språknämnden sedan starten. Nämndens första skrift handlade om stavning, men den andra var en ordlista med titeln Särsvenskt och samnordiskt (1946). I den föreslogs ord som borde gynnas därför att de fanns i de andra skandinaviska språken: hellre viktig, maktpåliggande eller ivrig än angelägen. Man tänkte sig nog att genom gradvisa reformer skulle danska, norska och svenska inte bli identiska språk, men föras närmare varandra. Höjdpunkten blev danskans övergång från aa till å 1948. Ganska snart blev det tydligt att starkare krafter än språknämnderna fick de skandinaviska standardspråken att snarare fjärma än närma sig varandra – även om språknämnderna än i dag har ett praktiskt och ofta effektivt samarbete kring exempelvis nyordsrekommendationer. Det nordiska samarbetet har därför successivt fått ett starkare språkpolitiskt inslag, d.v.s. kommit att gälla språkvårdens tredje område, se t.ex. Nordiska ministerrådets bok från 2002, Engelska språket som hot och tillgång i Norden.

Från och med slutet 1960-talet ökar uppmärksamheten på specifika texttyper och språksituationer: bokförlagens språkgranskning, sjukvårdsspråket, myndigheterna, etermedierna. Framgångsrikast är myndighetsspråkvården. Där etableras särskilda språkvårdare inom regeringskansli och myndigheter kring 1980, samtidigt med utvecklingen av specialistexpertis och handböcker, t.ex. Margareta Westmans (Språknämndens föreståndare 1985–2000) Att skriva bättre offentlig svenska (1977). Myndighetsspråkvården kom organisatoriskt att ligga utanför Språknämnden, men nämnden har varit viktig både som drivkraft i inledningsskedet och ständig referenspunkt och samarbetspartner.

Det tredje verksamhetsområdet, språkens ställning, blev på allvar en uppgift för Språknämnden först på 1990-talet. Dessförinnan hade svenskans ställning tagits för given. I Språkvård 1994/2 finns en viktig artikel av Ulf Teleman, Det svenska riksspråkets utsikter i ett integrerat Europa, där hotet om domänförluster diskuteras. År 1998 lade Språknämnden, på uppdrag av Kulturdepartementet, fram ett handlingsprogram för att stärka svenskans ställning, och 2003 gav den för första gången ut en skrift som alls inte handlade om svenskan, häftet Sveriges officiella minoritetsspråk.

Samhället och framtiden

Förskjutningen av verksamheten beror naturligtvis på förskjutningar i språksituationen. På 1940-talet var Sverige fortfarande ett språkligt sett mycket homogent samhälle. Rättare sagt: den grupp som hade inflytande över det svenska standardspråket i skrift var liten och homogen. Det var också ganska lätt för språkvården att identifiera kanalerna till detta befolkningsskikt: läroverken, radion (med bara en kanal), universiteten med sin högst begränsade rekrytering, folkhögskolor och folkbildning. Språknämnden kunde inta en relativt central position inom en relativt liten grupp.

Utvecklingen mot ett mångspråkigt, högteknologiskt läs- och skrivsamhälle med överutbud av informationskanaler behöver inte repeteras här. Men en viktig följd är att den språkliga normbildningen oundvikligen blir mer heterogen och individualiserad. Språknämnden får en relativt marginell position inom en relativt stor grupp.

Nya områden inom språkvetenskapen har växt fram delvis som ett svar på utvecklingen: språksociologin och andraspråksforskningen sedan 1970-talet, textlingvistiken och samtalsforskningen sedan 1980-talet, språkteknologin på 1990-talet. På ett mycket allmänt plan har Språknämnden hängt med i svängarna; det låter sig avläsas av artiklarna i fyrtio årgångar Språkvård. Men det som var huvuduppgift för Svenska språknämnden 1945 är det i praktiken, d.v.s. den dagliga verksamheten, ännu i dag: dokumentation, råd och rekommendationer om ordformer, skrivregler, ordbetydelser och grammatik.

Inte så att behovet av språkvård inom dessa områden minskat. Tvärtom. Det ökar, eftersom allt fler dagligen tar det standardsvenska skriftspråket i bruk. Språknämnden har fått mer att göra inom sitt traditionella verksamhetsområde – och i stort sett klarat dessa allt större uppgifter mycket bra. Men den långsamt och stadigt växande arbetsbördan har möjligen skymt blicken för att helt nya områden borde beträdas mer kraftfullt. Tänker man fritt är det förvånande att Språknämnden inte har exempelvis särskilda avdelningar och specialistkompetens om svenska som andraspråk ungefär sedan 1980-talet eller språkteknologi sedan mitten av 1990-talet. Den som läser kapitel 19, ”Språkvårdens uppgifter”, i Mål i mun (SOU 2002:27), den stora parlamentariska utredning som är statsmakternas svar på den förändrade språksituationen, kan nog ana att utredarna slagits av tanken. De föreslår att Språknämndens verksamhet ska gå upp i en nyinrättad språkvårdsmyndighet, som också skulle få resurser att i större skala ta itu med frågor nämnden hittills endast snuddat vid.

Genomsnittlig pensionsålder i Sverige är 58 år. Att Språknämnden ska pensionera sig efter väl genomfört arbete som bidragit till välstånd och vetande, är dock inte att rekommendera. Men antingen kan den efter trettio års förlovning gifta sig med statsmakterna och från en tryggare position slå in på delvis nya banor. Eller kan den som stridbar singel pröva att på egen hand ta för sig av det nya. Åtskilligt nytänkande i svensk språkvård kommer hur som helst att behövas det närmaste årtiondet.

Olle Josephson

 

Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
Språkrådgivning må–fre 9–12, tfn 08-442 42 10
info@spraknamnden.se, www.spraknamnden.se

Sidan skapad 15 december 2004 av webbredaktören