SPRÅKVÅRD 4/04

Svenskan är inte könsneutral

Vi säger lärare , lärare , författare och talman om både män och kvinnor. Men tänker folk ändå inte i första hand på en man när de hör dessa ord? Och känner sig kvinnor inkluderade när det står medborgaren – han i en lagtext? Bettina Jobin har nyligen skrivit en doktorsavhandling där hon har jämfört tyskans och svenskan olika sätt att hantera kön.

Med jämna mellanrum dyker frågan upp om svenskan är ett könsdiskriminerande språk och om språket eller åtminstone språkbruket bör reformeras.

I detta sammanhang har två aspekter fått mest uppmärksamhet. Den första gäller generisk användning av pronomenet han, alltså med syftning på en person oavsett kön. Ett exempel på detta bruk är följande mening ur Språkvård 1997/2, där den avsedda könsneutrala syftningen till och med görs explicit: ”Utan ett klart och begripligt språk kan han (därmed avses även 'hon') inte på ett meningsfullt sätt kommunicera … Och utan ett klart och begripligt språk kan domaren inte övertyga om att den dom han meddelar är välgrundad och värd respekt .

Den andra aspekten gäller personbeteckningar, särskilt då yrkestitlar. Dels har ord med slutledet - man såsom riksdagsman, vetenskapsman, talesman, idrottsman kritiserats och alternativ som riksdagsledamot, forskare, taleskvinna eller språkrör, idrottskvinna eller idrottare föreslagits. Dels har vi kunnat observera att bruket av yrkestitlar med feminina ändelser såsom skådespelerska, författarinna, lärarinna har minskat, trots att antalet yrkesarbetande kvinnor har ökat. Samtidigt har sjuksköterska blivit en beteckning som i Sverige även kan användas om män.

Generiskt han

Den svenska språkvetaren Esaias Tegnér d.y. förklarade 1892 det generiska, d.v.s. allmänsyftande, bruket av han i religiösa texter och lagböcker med att maskulinum är det starkare könet, i språket såväl som i livet. Därför kan det tillåtas tala för båda könen. I England stiftades år 1850 till och med en lag, som slog fast att enbart he ('han') ska användas i lagtexter som pronomen för att syfta på personer oavsett kön, i stället för det också brukliga they ('de'). Att språkbruket kan utnyttjas i politiska syften blev tydligt i Schweiz, där kvinnorna länge saknade rösträtt. Motståndarna till kvinnlig rösträtt hävdade att medborgerliga rättigheter bara gällde män, eftersom det i lagen bara talas om der Bürger – er ('medborgaren – han') och inte die Bürgerin – sie ('medborgarinnan – hon').

I tyska grammatikböcker får maskulinum som generiskt pronomen sin första ingående beskrivning så sent som på 1960-talet, även om det har funnits längre i språkbruket. Så fastslås det till exempel i Weimarrepublikens rösträttsförordning från 1918 att både kvinnor och män är röstberättigade, men i de efterföljande paragraferna framträder väljaren enbart i maskulin form, der Wähler – er ('väljaren – han').

Även i svenska lagtexter används mestadels han som generiskt pronomen. År 1975 kom frågan om könsneutralt språkbruk för första gången upp i riksdagen, i samband med en utredning om tystnadsplikten. I ett särskilt avsnitt behandlades utförligt könsneutral utformning av lagtext och där utgår man från att det är ett dilemma att använda han som generiskt pronomen. Avsnittet avslutas med förslag som kommittén inser kan ha vissa brister men som man ”i avvaktan på att man finner en helt tillfredsställande lösning” ändå får godta. Bertil Molde, dåvarande chefen för Svenska språknämnden, anslöt sig till kommitténs förslag och resonemang i en artikel i Språkvård 1976/1. Han skrev bl.a.: ”[det] ter […] sig allt nödvändigare att anpassa det offentliga språkbruket, inte minst fattningsspråket, till den tid och den verklighet som råder nu.” I ett avsnitt i ett PM 1979 från regeringskansliet om författningsspråket konstateras att det generiska bruket av han kritiseras, och man menar att man ”så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes”. Detta skulle kunna åstadkommas bland annat genom att man i enstaka fall skrev han eller hon . Om det skulle göra texten för otymplig, vilket befarades särskilt för böjda former, var rekommendationen att även fortsättningsvis använda han .

År 1994 och 1997 lämnades motioner till riksdagen, där riktlinjer för icke-diskriminerande språkbruk efterlystes. Båda gångerna hänvisade motionären till utländsk praxis och direktiv från Europarådet om anti-sexistiskt språkbruk. Motionerna avslogs båda gångerna med hänvisning till 1979 års PM, som ansågs som fullt tillräckligt och frågan förklarades slutbehandlad.

Detta förfarande kan tjäna som ett exempel på sättet att ”lösa” problemet genom att förklara det för ett icke-problem, ett sätt som genomsyrar diskussionen av frågan från förra sekelskiftet fram till i dag.

Kritiker hävdar däremot att detta generiska bruk av han faktiskt är diskriminerande, eftersom män alltid kan vara säkra på att vara avsedda eller tilltalade, medan kvinnor först måste genomföra ett slags inre översättningsarbete för att vara säkra på att vara inkluderade.

Undersökningar av engelskan och tyskan har visat att användningen av ett manligt pronomen som generiskt pronomen i stor utsträckning leder till att man associerar till män. Den grammatiska formen påverkar visserligen associationerna mindre än vad könsstereotypa föreställningar gör, t.ex. läkaren som man och sjuksköterskan som kvinna, men åtminstone för kvinnliga försökspersoner ökade associationerna till kvinnor markant vid dubbla pronomen (han eller hon).

Yrkestitlar

Vad gäller personbeteckningar förefaller den nutida situationen praktisk för svenskans del. Ord som läkare, medborgare, författare, professor används om både män och kvinnor. Och lärarinna m.fl. är avskaffade som officiella titlar. Femininavledningar brukar helt enkelt förklaras som onödiga. Det svenska genussystemet tillåter såväl pronomenet han som hon efter läkare och liknande ord, vilket tas som intäkt för att dessa personbenämningar är könsneutrala. Rent grammatisk är sådana här personbenämningar inte maskulinum eller femininum utan utrum (n-ord) eller neutrum (t-ord). Valet av han eller hon bestäms alltså inte av ordets grammatiska genus utan av den åsyftade personens kön.

I det äldre tre-genus-systemet, som dominerade svenskt skriftspråk fram till 1700-talet, var alla substantiv som inte var neutrum antingen maskulinum (man, bagare, bäck – han) eller femininum (kvinna, bryggerska, färd – hon). Det var alltså i stort sett samma system som i dagens tyska, och det finns fortfarande i en del svenska dialekter. Alltsedan detta tre-genus-system ersatts av uppdelningen i utrum och neutrum har svenskan beskrivits som könsneutral. Men stämmer det?

De som betraktar ord som affärsman eller sjuksköterska som könsneutrala motiverar detta ofta med tesen om språkets arbitraritet, d.v.s. att tecknet inte har något med det betecknade att göra. Det är t.ex. fullständigt likgiltigt, om ett träd kallas för Baum, träd, tree eller abre, bara vi är överens om vad som menas. Drar man denna tes för långt, blir det dock svårt att förklara varför släktträd uppfattas som ett bra bildspråk. Det senare är ett exempel på språkets ikonicitet. Lite enkelt uttryckt innebär det att de språkliga uttrycken kan fungera som bilder av verkligheten, när deras grundbetydelse en gång är fastlagd. Det betyder att -man i affärsman fortfarande signalerar manligt kön, även om konventionen säger att även kvinnor kan åsyftas. Liksom vid medborgaren – han måste kvinnor här ta ett extra abstraktionssteg. Omvänt gäller vid sjuksköterska att män måste ta ett extra abstraktionssteg för att känna sig inkluderade. Men medan samtliga ursprungligen manliga beteckningar kan användas om kvinnor, kan bara ett par kvinnliga användas om män. Att sjuksköterska kan användas om män hänger bl. a. samman med att skötare inom sjukvården och mentalvården har lägre utbildning och status än sjuksköterskor. (På finlandssvenska däremot heter det sjukskötare, på norska har man bildat sykepleier.) Precis som i fallet med de ursprungligen manliga formerna som har utsetts till norm, är det även här den statushögre beteckningen som blir generisk form. Att det finns ett par generiska femin info rmer kan dock knappast ge en rättvis bild av dagens samhälle.

Men kvinnliga beteckningar har ändå inte försvunnit helt ännu. I dagligt tal lever fröken, kassörskan, servitrisen m.fl. kvar.

Så länge möjligheten finns för ett könsbestämt alternativ, är den könsneutrala syftningen möjlig att ifrågasätta och ett inre tolkningsarbete nödvändig. Alltså så länge tillräckligt många använder könsbestämda uttryck som servitris och manlig sjuksköterska är det oklart om hur man ska tolka servitör respektive sjuksköterska.

Tidningsspråk

Hur vanliga är dessa könsbestämda uttryck? I min avhandling undersökte jag närmare det faktiska språkbruket i tyska och svenska tidningar. En persons kön brukar förr eller senare komma till uttryck i ett pronomen, men själva personbeteckningen kan mycket väl vara könsneutral, som fastslagits ovan. Till dessa hör yrkestitlar som advokat, präst, regissör etc. samt så kallade nomen agentis som lyssnare, läkare, skidåkare etc.

Med undantag för egennamn, där utländska förnamn kan vara svårtolkade, finns följande språkliga sätt att uttrycka könstillhörighet:

•  könsbestämda titlar och substantiv, där personens könstillhörighet framgår av själva ordet: drottning, fru, grevinna, kvinna, dam, piga, tjej, syster

•  sammansättning med könsbestämd slutled: pingistjej, fotbollsdamer, affärskvinna

•  fraser med könsbestämda adjektiv: kvinnlig läkare, kvinnlig brandman

•  könsbestämda avledningar: lärarinna, skådespelerska, författarinna, journalissa, norska, göteborgska

Jag undersökte hur dessa olika sätt användes på Dagens Nyheters och Süddeutsche Zeitungs sport- och kultursidor under januari 1996, sammanlagt ca 735 000 ord, varav 2 582 betecknade kvinnor (i den tyska tidningen nämndes något förvånande nästan 20 % fler kvinnor, trots att textens omfång var över 20 % mindre). 94 % av alla tyska beteckningar för kvinnor var på ett eller annat sätt könsbestämda. Resterande 6 % var till största delen metaforer eller ord som har en avsiktligt könsneutral innebörd som Mensch ('människa'), Person, Individuum ('individ').

I de svenska texterna är som väntat många fler beteckningar könsneutrala, men de utgör inte ens hälften av alla belägg. Faktum är att bara 36 % av alla använda beteckningar är könsneutrala. I stället förekommer ord med kvinnlig innebörd, jämför punkt a ovan, mycket flitigare i de svenska texterna (52 % av fallen) än i de tyska (34 %). Där står i stället avledda femin info rmer (punkt d) för en majoritet av fallen med 52 %. I de svenska texterna utgör avledningar däremot bara 12 % av alla belägg.

Denna låga siffra bekräftar uppfattningen att avledda femin info rmer är på väg bort i svenskan. Här har vi alltså en tydlig neutraliseringstrend. Den visar sig även i att det inte finns någon yrkestitel i de svenska texterna som nyligen har avletts från ett maskulint grundord. De feminina titlar som finns är bara invanda, lexikaliserade titlar som sömmerska, städerska, skådespelerska etc.

Hustrubeteckningar som professorska, majorska etc. förekommer inte heller i mitt material. Däremot är samtliga nationalitetsbeteckningar och andra geografiska beteckningar avledda: norska, jämtländska, stockholmska etc. Dessa är en viktig grupp, eftersom dessa inte kan användas könsneutralt. Man säger knappast Luisa är spanjor. Avledningar från nomen agentis, som lyssnerska, bjuderska, skidåkerska, bärarinna, ledarinna eller på heders- och yrkestitlar som presidentska, var ytterst få i det svenska materialet.

De flesta femininändelser lånades en gång in till fornsvenskan från medellågtyskan, då svenskan fortfarande hade ett något så när intakt tre-genus-system med maskulinum, femininum och neutrum. Då behövdes de av kongruensskäl, precis som i dagens tyska, för att pronomen och huvudord skulle överensstämma i genus. Det visar sig att suffixen inte nämnvärt har utökat sin produktivitet i svenskan. I tyskan har femininändelsen -in däremot utökat sitt användningsområde mycket kraftigt. Att -in är mycket kortare än de svenska ändelserna -inna och -erska och -ska , vilka dessutom konkurrerar inbördes, har naturligtvis också bidragit till en annan utveckling i tyskan.

Tillbakagången av avledda femin info rmer i svenskan kompenseras dock delvis av den stora andelen könsdefinita ord och sammansättningar. TV-kvinnor, hon-resenär, taleskvinna och liknande mer eller mindre kreativa uttryck vittnar om en vilja att uttrycka könstillhörighet. Varav kommer detta, om de flesta, även i Tyskland, helst skulle se ett helt neutralt personbeteckningssystem? Just vid t.ex. yrkestitlar bör kön inte spela någon roll utan bara funktionen vara relevant.

Varseblivningsmönster

En del av förklaringen ligger förmodligen i vår mänskliga perceptions- och kategoriseringsförmåga. Lite trivialt uttryckt vill vi gärna dela in världen i olika fack och vi verkar ha förkärlek för tudelningar: svart eller vit, död eller levande, kultur eller natur o.s.v. Indelningen av människor i män och kvinnor genomsyrar vår värld på ett sådant sätt, att vi inte bara kan utan måste tilldela alla människor vi möter ett kön. Det är en av de första frågorna när en ny människa föds. När vi möter människor brukar vi i regel inte ha några problem att avgöra könstillhörigheten, de flesta signalerar den mer eller mindre tydligt på många olika sätt – även om könstillhörigheten skulle vara självvald, oberoende av det kön man föddes med, som i fallet med transsexuella personer.

Detta behov gör att könsbestämda former förmodligen alltid kommer att finnas. Och så länge dessa finns, och så länge det med vissa få undantag är de manliga formerna som används för att omfatta båda könen, gör inte språkbruket rättvisa åt båda könen. Det är bara en gradskillnad, inte en kategorisk skillnad mellan sätten att specificera kön i lärarinna och kvinnlig läkare.

Jag anser att så länge kön på få undantag när enbart specificeras på kvinnor kan de svenska personbeteckningarna inte sägas vara könsneutrala.

Det är inte min sak att säga vad som ska göras, eller om det över huvud taget ska göras något åt den asymmetri som min forskning tydligt påvisar. Men en bra början vore kanske att sluta betrakta svenskan som könsneutral och problemet som löst. Vi kan tala om ett könsneutralt språk först när kön inte längre specificeras för någotdera kön, eller alltid för båda könen – som i Karolinas svar i följande barnhistoria:

”När lilla Karolina hade varit hos doktorn och blivit undersökt frågade läkaren: – Vad ska du bli, när du blir stor då? – Jag ska bli kvinnlig läkare. – Varför det då? – Det vet väl du som har undersökt mig att jag inte kan bli manlig läkare.” (ur Hemmets Journal 2002)

Bettina Jobin

Bettina Jobins avhandling har titeln Genus im Wandel. Studien zu Genus und Animatizität anhand von Personenbezeichnungen im heutigen Deutsch mit Kontrastierungen zum Schwedischen. Stockholm. Almqvist & Wiksell. 2004
 

Svenska språknämnden, Box 20057, 104 60 Stockholm
Besöksadress: Bjurholmsgatan 12
tfn 08-442 42 00, fax 08-442 42 15
Språkrådgivning må–fre 9–12, tfn 08-442 42 10
info@spraknamnden.se, www.spraknamnden.se

Sidan skapad 28 april 2005 av webbredaktören